paivi

Sitter på flygfältet i Kigali i väntan på mitt nattflyg via Nairobi och Bryssel till det kalla landet. de sista dagarna har mest gått ut på att träffa soroptimistsystrar, kolla projekten en gång till, försöka fylla de båda väskorna och ta farväl av detta land som blivit mig så kärt. Som innan dyker det upp personer med frukt och grönsaker åt mig. Alla vill så väl och tänker jämt på mig. Så när jag nämner vid någon måltid att jag gillar någon speciell grönsak eller frukt resulterar detta i att några kilon av denna vara dyker upp samma dag jag skall åka. Med den medhavda frukten skulle jag kunna föda en liten rwandisk by. Hoppas åter innerligt att tullen inte får nys om min direktimport. Rwandiskt kaffe är väldigt gott, så det ligger ett antal i väskan. När jag checkade in väskorna frågade kvinnan om jag hade kaffe i väskan. Jag förtvivlad över att kanske behöva lämna allt frågade om det inte var tillåtet. Jodå, ingen fara. Hon kände bara den goda doften. Mycket återstår att berätta. Många bilder att visa. Har inte riktigt lyckats överföra bilder så kolla bloggen om en vecka för bildernas skull. Tack alla ni som rest med mig. Tack speciellt till er som lämnat kommentarer. Genom dem behåller jag kontakten med hemlandet. Har någon frågor, maila mig på [email protected]. Murabeho.

Vägarna blev framkomliga dock relativt besvärliga, så vi kom iväg från Gisenyi. Målet för dagen var en relativt svåråtkomlig bergsby för att träffa Agathe. Detta inlägg handlar endast om Agathe eftersom jag önskar berätta hennes historia. Agathe är 24 år gammal. Hon bor tillsammans med mamma och tre syskon högst uppe på en hög kulle dit en smal och mycket brant stig leder från en liten by. Pappan mördades under folkmorden. Det tar oss en timme att promenera frånbyn. Agathe är född med en stel kropp utan muskelfunktioner. Hennes armar är tunna och korta med antydan till fingrar. Den ena armen är stel i 90 graders vinkel mot hennes kropp, den andra ligger längs ena sidan. Ingendera arm går att böja, varken av henne eller ngn annan. Agathes rygg är kraftigt böjd. Hennes ben är som armarna, fullständigt vanställda och omöjliga att bända åt ngt håll. Agathe ligger platt på jordgolvet på en litet tygstycke. Jag mäter hennes längd till ca 120 cm. Det enda som fungerar väl är Agathes inre delar samt hennes huvud och delar av nacken. Med hjälp av endast tungan flätar Agathe vackra vassmattor genom att knyta vassen ihop med små knutar. Agathe har sytt sig en liten tygpåse med knappar som hindrar ut två skrivböcker. Allt nämnda med hjälp av tungan. Agathe skriver med liten jämn stil i böckerna för hon har lärt sig läsa och skriva på egen hand och därefter lärt sin bror att läsa och skriva. Agathe är en avdelning gladaste unga människor jag träffat på länge. Vill någon se exempel på detta eller bild på Agathe sänder jag gärna. Jag köper Agathes skrivbok med alla pengar jag har på mig. Agathe är det vackraste och mest häpnadsväckande under jag någonsin varit med om.

Så var stämningen när jag hade sista dagen av stickskolan i Gisenyi. 15 flickor har varit med mig varje dag i en vecka och det känns som om vi känner varann väl även om vi inte har något gemensamt språk. Min sista dag blev uppmärksammad med tal, applåder, gåvor, kramar, dans, sång och lite mat och dryck. När jag tackade alla, var och en skilt, för att jag fått dela tid och rum med dem, säger en flicka, "Goodbye. I love you". Hur kan man gå torrögd från sådant? Idag skulle jag vidare till en bergsby för att träffa Agathe, men det har regnet kraftiga åskskurar hela dagen och vägarna går inte att köra. Försöker åter imorgon. Kigali därefter och bättre möjligheter till kommunikation. Nu sitter jag åter på Serena Hotell med en kopp kaffe

Veckan har varit fylld av pur glädje. Har agerat stick lärarinna i soroptimisternas systuga för unga kvinnor. Mina inköpta närmare 300 garnnystan mottogs med sådan tacksamhet att jag kände mig som världens bästa jultomte. te. Att lära dessa tjejer något de aldrig gjort,aldrig haft möjlighet till, har varit obeskrivligt givande, glädjande och lärorikt. Deras ihärdighet och vilja har förbluffat mig gång efter gång. Vi talar inget gemensamt språk men vi kommunicerar hela tiden. Tjejerna sitter färdigt och stickar när jag kommer till skolan 8.00 och de flesta stannar kvar en timme eller två efter skoldagens slut. En av flickorna förbjöds komma av sina föräldrar men hon trotsade bägge och dök upp Sista dagen med tjejerna imorgon och sista dagen i Gisenyi. Tjejerna har bettmig stanna och jag måste säga att det är enlockande tanke

... Ekar på gator ich i gränder börjat besöker de fattiga kvarteren i Gisenyi för att se några av de 62 vattentankar som soroptimisterna installerat åt änkor efter folkmorden. Det dyker upp ungar överalltifrån för att se musunga, den vita kvinnan. Känner mig som en celebritet minsann. Projektet är jättebra. De som fått vattentankar delar med sig med de som inte fåttdem. Här i slumområdet bor ca 100.000 människor i mer eller mindre miserabla förhållanden. Men alla är på gott humör och här delar man med sig så gott det går. Har hittat ett bra ställe att kommunicera. Jag går till Serena Hotell som jag inte har råd att bo i, går till baren och beställer kaffe varefter jag loggar in min iPhone i deras trådlösa nätverk. Men nu är åskan och med den enorma regnen bara ett stenkast ifrån så jag får raskapå mig tillbaka till Marianne.

Äntligen hittar jag trådlös kommunikation och kan använda egen laptop, vilket även ger fömånen av prickar - ä och ö. Sista dagen i Kigali tog mig till Letitias kaffeplantage i sydöstra delen av landet. Jätteintressant att läsa om insamlandet från kollektivet, tvättning, separering av bönor till första klass, andra klass och tredje klass kaffe, torkning och handplockning av användbara bönor. Här gäller fair trade rakt igenom och arbetarna får en fast procent av vinsten. På vägen tillbaka lämnades syster Antonia till hennes kloster intill ett jättehus för gatubarn och handikappade som syster Antonia härskade över med sin milda auktoritet. Inne i klostret fick vi - våfflor! Nästa dag tog mig till Gisenyi och på eftermiddagen gick jag på bröllop med Marianne. En fantastisk upplevelse utan motstycke. Stora tält spända utomhus täckta med leopardmönster och traditionell rwandisk hantverk. Längst fram säten för brudparet och en massa tärnor och manliga lika, allt i leopardmönster, bruna nyanser och traditionellt hantverk. Här överlämnades kon innan brudgummen fick sin brud, här hälldes mjölk i varandras munnar, här sjöng man och dansade. Till slut bjöds på en buffe med en hel grillad get i ändan av bordet. En helt fantastisk upplevelse. Och här mötte tradition modernt leverne, när brudgummen klädd i leopard - t.o.m. på sandalerna - visade mitt i allt sin leopardklädda och -skodda vän hur man använder iPhone

Min vaska som vairt forsvunnen pa strackan Addis Abeba - Lusaka har hittat hem. Nar jag steg av flyget och kom fram till bagagebandet rullade min vaska redan dar. Den hade akt samma flyg som jag. Ingenting saknades. T.o.m kameran lag pa sin plats. Det enda som fick mig att skratta gott var att de tva underbara precis mogna avokadon som en av soroptimisterna insisterade pa att jag skulle ta med mig till min bror nu hade mognat till en nagot hogre grad. Nar jag oppnade vaskan var den forsta tydliga doften den av mogna avokadon.

... efter en ganska sa varm 6 timmars bussresa fran Livingstone. Jag blir allt mer imponerad over hur val allt fungerar har. Bussar ar alltid i tid och bestaller man taxi kommer den alltid lite i fortid. Manniskor ar vanliga och forvananstvart belasta och kunniga.I bussen satt jag bredvid en 22 arig man som var pa vag till hong kong pa business (jo, jo jag fick se hans biljett). Innan bussen akte ivag akte en pastor ater med oss en liten bit. Han holl ett intensivt, mycket imponerande predikan at oss om synd och var enda chans att undvika helvetets skarseld. Saknar lite detta i Goteborgsbussen Det har blivit en del skrivande om bagaget sa nagra rader aven har. Bagaget fanns inte har i Lusaka men ironiskt nog ar det pa vag hit i samma plan som jag skall aka med. En man fran markpersonal skall forsoka plocka upp den och springa med det till mig in i planet. Far se. Fortsattning foljer. Flyger snart via Addis till Kigali dit jag anlander nagra timmar efter midnatt. Kanns lite som att aka hem

... ett naturens under. Även denna period, i väntan på regnperioden som är precis några dagar ifrån, då vattenmängderna är ringa i jämförelse med april-maj, är forsarna och vattenfallen imponerande. De mindre bildar regnbågar längs ravinens väggar, den största slår enorma kaskader av vatten från botten, så luften ser ut som i dimma. Fick endast en fotkänsla av Zimbabwe då vi gick över bron från Zambia till Zimbabwe men mitt visum till Zambia tillåter endast två inträden i landet, så längre kunde jag inte ta mig. Vädret är ofantligt varmt, ca 40 grader, inför regnperioden. Bra med tanke på enda omgången kläder som måste tvättas hela tiden eftersom jag endast har en omgång. Imorgon tidigt åker jag tillbaka till Rwanda, först buss i 6 timmar, därefter flyg från Lusaka via Addis till Kigali dit jag anländer morgonen därpå. Har jag riktigt tur hittar jag mitt bagage på vägen. Tack ni som kommenterar. Det är min lilla livlina till hemtrakterna

Tidigt på morgonen började en safaritur till Boswana. Gränsen går längs floden Zambesi och floden korsas med en liten landsvägsfärja som tar en lastbil åt gången och därtill en eller två personbilar. Kön med lastbilar som skall ombord färjan är så lång att endel får vänta en vecka för att korsa floden. Vi korsar floden i en liten båt och ställer oss en stund på en punkt där fyra änder, Zambia, Zimbabwe, Namibia och Botswana möts. Här flyter en flock flodhästar i all lugn och ro på ytan med ögonen och de små öronen över vattenytan. En fullständigt underbar syn, så nära dessa fantastiska djur så stora och klumpiga och samtidigt så smidiga, djur som knappt har några fiender, ett djur som lejon inte vågar ge sig på. Resan fortsätter i en större båt som tar oss längre ner längs floden. Först får vi glädjas åt en stor flock babianer som stirrar på oss lika nyfiket som vi stirrar på dem. Vi följer deras ätande, drickande och småttingarnas busande medan vildsvin bökar omkring dem. Längre ner finns flockar av elefanter, de största bestående upp till 40 elefanter, de mindre av några äldre herrar som fått lämna flocken till förmån åt en yngre hane. Krokodiler flyter i lättja förutom längre ner där de håller på och äter på en död elefant. Dock inte med indiana jones filmernas våldsamma slitande utan sakta försiktigt dock i stora tuggor. Flera hundra buffalon står på en ö som delar Botswana från Namibia. Efteråt tar vi en bilsafari i naturparken och ser samma elefantflockar komma upp på land för att äta. Vi kommer dem så nära att de står vid väggrenen när vi stannar och så bara ser vi så där fundersamt på varan. Det är så fina stunder att allt stannar omkring en och en liten liten stund känns det som om jag var en del av naturen. Som bäst räknar jag till 58 elefanter samtidigt. Den fantastiska turen avslutar med att vår chaufför ser rovfåglarna som avslutar lejonens måltid varmed ett lejon kan förmodas vara nära. Vi hittar lejoninnan under ett träd och kör fram bara fem-sex meter från den och stannar. Ett magiskt ögonblick. På hemvägen i taxin ser vi vid vägen även en giraff som åt från trädtoppen varmed jag kan konstatera att dagen är fulländad.

... vilket i sig låter som min favoritsysselsättning, men nu gällde det inte högklackade pumps eller krokopräglade sandaletter utan billigast möjliga skor för vandring till Victoria Falls, som flyttats framåt i tid just på grund av avsaknad av skor. Mitt bagage befinner sig någon helt annanstans än jag. Det senaste telefonsamtalet bekräftade att bagaget möjligtvis har identifierats i Addis Abeba, relativt långt härifrån. Tygskor med gummisula gick att hitta för 19.990,- men trosor och baddräkt fanns inte i någon butik eller något stånd. När jag frågade fick jag fnitter till svar. Mina enda plagg, en klänning och ett par sandaler nöts kraftigt i denna enorma hetta (ca 35-38 grader) men jag tvättar klänning och trosor på kvällen och är fräsch nästa morgon. Sover i broderns t-shirt som lyckligtvis är av storlek Stor. En hamburgerrestaurang dök lockande upp men priset 88.888,- för hamburgare och cola fick oss på andra tankar. I övrigt har vi vandrat omkring och pratat med människor som är väldigt väldigt vänliga. I morgon är det tidig väckning. Elefanter, krokodiler och flodhästar står på programmet

... efter 26 timmars intensivt resande med flyg via Uganda, Etiopien, Zimbabwe till Lusaka i Zambia, 3 timmars väntetid på en etremt varm busstation där jag kände mig om möjligt ännu blekare och slutligen 6 timmar på buss, i Linvingstone - där även andra mer kända människor hittats. Känner mig som en rik kvinna efter att ha växlar 200 USD till EN MILJON lokala pengar. Jag njuter en stund av att har plånboken proppfull med enorma valörer. Zambia är en vänligt land med hjälpfulla människor. Imorgon skall jag skåda Victoria Falls

i väntan på flyget till Addis Abeba, ser ut att vara försenat. ... än blogga? Elektrisiteten har gått tre gånger. Det blir nästan magiskt när det lilla rummet endast lyses upp av det blåa skenet från min laptop och nu iPhone. Skönt att gå på batteri. Datorerna för incheck fungerade inte så jag funderar i mitt stilla sinne vart bagaget månne tar vägen utan tags. Förstod jag att detta kunde hända eftersom jag tog extra omgång kläder i handbagaget. I Addis Abeba byter jag flyg till Harare, sedan till Lusaka varefter en buss förhoppningsvis tar mig till min bror i Livingstone. Jag har krävt att ölen skall vara iskall. Att resa 24 timmar till en bror som egentligen bor på några timmars flygavstånd. Det måste väl vara syskonkärlek? Nu när elen åter gått undrar jag om flyget hittar fram? Morgondagens blogg får avslöja det.

... och det kandes som att komma hem. Sa fort jag kom ut ur flygplanet och gick over till terminalbyggnaden slog allt det bekanta i varmen, i dofterna, i flygfaltspersonalens vanliga lugna blickar och lagmalt uttalade kinyarwanda som nagot sa bekant. Passkontrollanterna ar trevliga och fragar sina fragor i lugnt tempo trots den langa kon och de synbart svettiga manniskorna. Jag hinner notera att antal vithyade pa planet ar betydligt fler an for fyra ar sedan. Inga tullmyndigheter; inga auktoritara blickar, endast ett valkommen till Rwanda

Vad jag alskar detta land

Som vanligt var en hel delegation och motte mig, Scholastique, Caritas, Marie Grace, Goretti och chaufforen Eugine som jag kort sa mycket omkring med. Kram, kram, kram och sa hem till Schola i den kolsvarta natten med de kolsvarta manniskorna. En ol slank ner medan vi gjorde upp planer for morgondagen. Jag ar sa glad, sa lycklig over att vara i detta land i sallskap med dessa maniskor.

Utmattad i sang

... inte riktigt helt ändå. Men flygbiljetten är bokad. Göteborg - Bryssel - Kigali 2.11. med retur Kigali - Nairobi - Bryssel - Göteborg den 22.11.

Följ med mig fr.o.m. den 1.11. Låt mig dela med mig av resan, av förväntningarna, av glädjen, av sorgen, av människorna och det underbara Afrika.

Min andra dag av nastintill fullstandig lattja. Promenerade till Novotel for nagra simturer igar och har varit till den katolska gudstjansten pa kinayrwanda ater idag, sondag. Dagarna har gett mig tid till sma reflektioner nu nar jag ser att min tid har i landet gar mot sitt slut.
   Standigt fascinerad over hur enkelt en manniska anpassar sig, hur fort hon tar till sig helt nya vanor och gor dem till en del av vardagen. Hur det udda blir normalt, hur radsla och avoghet forsvinner sa fort man gor det udda till sin vardag.
   Ja ser mig omkring i ett stort rum, dar ingenting matchar. Dar kitchiga Jesus bilder samsas pa vaggarna med rwandisk konst och bleknande bilder fran Alperna. Dar stolar sallan har samma kladsel. Dar vita sma handbroderade dukar ligger pa alla bord, alla maskiner (for att halla det fina dammat borta) och pa alla stolsryggar. Jag, som vuxit upp i den del av varlden dar t.o. blomkrukorna skall  matcha gardinerna och alla tiotals prydnadssaker, finner denna nya omgivning inte ens udda mera. Och syntetgardiner i spets kan faktiskt vara hemtrevligt!
   Att dorrar inte stanger ordentligt eller vid stangning lamnar en tillrackligt stor glipa for att kackerlackor kan slinka in, spelar egentligen inte nagon sarskilt stor roll. Eller?
    Pa middagstallriken ligger ofta bade ris och potatis och spagetti. Sa oandligt praktiskt tycker jag nu, eftersom jag alltid har lite angest infor valet mellan nagot av dessa ravaror.
    Sa naturligt det ar, att alltid stanna upp vid varje manniskomote, kramas, pussas, halsas, kolla nyheter om barnen, jobbet, halsan osv. och vid avsked samma sak men i motsatt ordning, i stallet for ett forvanansvart kort "hej". Nagon i vara breddgrader vagar sig ju pa att fraga hur det ar, men ar sallan sarskilt villig att stanna upp och lyssna till svaret.
   Det verkar ej heller fororsaka nagon storre skada att i en trang hiss, eller buss for den delen, prata med medresenarerna, dela med sig av sina gladjeamnen och sina sorger.
   Man kan leva ett liv utan att hela tiden finnas i morgondagan och de oandligen planerna om vad som skall goras i framtiden. Att finnas i den tid som man lever just nu, just nu nar man ar vid liv, ger en gladje och tacksamhet just over detta att man lever.
   Det som verkar vara smuts i Rwanda vid forsta blick ar endast klimatets stentuffa tuggande av allt byggmaterial. Enorma regnskurar och stekande solgass gor forvanansvard skada pa byggnationer och for med sig hela vagar och skrap fran husen. Men varje morgon dyker soparna fram och gatorna ar som slickade fran smuts. Plastpasar ar forbjudna. Det puderfina ytskiktet i den underbart terrakottafargade marken lagger sig som ett tunt lager overallt, men detta vanjer man sig vid ocksa. Ganska snyggt med terrakotta vid kjolsfallen, faktiskt. Matchar dessutom de bara fotterna.
   Jag har fatt bevis pa att det gar utmarkt att sjunga glatt kl 06.00 (aven om jag i sanningens namn inte provat pa det sjalv), att man kan dela med sig av ingenting, att man kan forlata sina varsta fiender, att man kan leva vidare fast livet fullstandigt raderats omkring en, att livet levs nu - inte i gardagen, inte i morgondagen.
   Allt detta har jag lart mig i. Allt detta kommer jag att sakna.

Idag har jag flyttat tillbaka till Schola for att stanna har resten av min vistelse. Det ar sa lugnt och skont har och jag blir helt hanford av att lyssna pa denna kvinna, vars like man sallan skadar.
   Ni som blev och undrade hur Schola loste problemet med den gamla mannen som ville gifta sig med den unga kvinnan, skall fa ert svar har. Schola kallade till sig alla barnen, bjod dem pa varsin drink, fragade hur de madde, hur deras barn madde, hur de tycker att deras far mar osv osv (den sluga kvinnan kan sattet att kommunisera). Sa smaningom lutade diskussionen mot den tilltankta nya frun och har var alla barnen ogillande. Da fick de fragan om vem som skulle ta hand om far om han inte gifte sig utan gick till gatuflickor och kanske blev smittad av ett eller annat och hamnade pa sjukhus ("du milde tid. Det sa du val an da inte?") "Mais oui!"). Infor detta skracksenarie var ingen villig att hoppa in som omhandertagare. Nasta problem var den doda moderns kvarlatenskaper. Var det er mor eller hennes saker ni alskade, undrar Schola. Modern, naturligtivs var allas svar. Nu ar hon borta, lat fadern ta hand om kvarlatenskapen.
   Hundar, undrar ni. Nej, de har inte atervant. Rwandierna avskyr generellt hundar. De strok omkring och at pa de doda, som lag i drivor pa gatorna. Man skot alla hundar som sags losa.



                                                       


   Till sist om Marianne, min rwandiska syster, bosatt i Gisenyi. manga av er kanner till denna historia, men den ar sa fantastisk att den bor delas med av till alla. Marianne och jag ar fodda samma ar. Hon har varit gift sedan 1979 (inte sa vanligt har, dar sa manga mist sin andra halft), jag har varit gift sen 1980 (inte sa halt vardagsvanligt hos oss heller, dock av helt andra orsaker). Hon har tre barn, flicka, flicka, pojke. Jag har tre barn, flicka, flicka, pojke. Hennes mellandotter heter Sandra; Min mellandotter heter.......nej, nu behover jag knappt skriva det mera....Sandra. Hennes Sandra ar fodd i maj 1985, min Sandra, suck, ja, maj 1985. Mariannes aldsta dotter har en son, min aldsta dotter har en son. Nar jag besokte Marianne for tva ar sedan hade hon en stor hund (ovanligt) och jag hade en stor hund. Bagge hundarna var 11 1/2 ar gamla. Denna gang hade jag tagit med mig manga, manga meter vackert tyg med tryck av typiska strandstenar (tack Elisabeth!). Nar Marianne oppnade dorren till mitt rum hos henne var det forsta jag sag pa golvet en hog med runda, slata stenar i gratt och vitt (ovanligt har eftersom marken ar antingen terrakotta- eller lavafargad och stenarna ar alltid kantiga). Nar vi la stenarna pa tyget kunden vi inte se dem!
   Bara sma vardagshistorier idag. Livet ar fullt av dem. Ibland hinner vi bara inte lagga marke till dem for vi har sa brottom. Men vart?
  

Abstinensen borjar krypa pa efter sa har lang semester. Jag forsokte forklara detta at Schola igar och sade - pa det bestamdaste - att det nu ar dags for mig att jobba. I San Marco forslagsvis. Scholas "No" var en sadan dar underbar blandning av franska-kinyarwanda-engelska-fullstandigt-oforstande-infor-forslaget. Nu fick jag ligga i hart har med denna stalkvinna. Jo, jag ville mala fonsterkarmarna och -gallrena i ankornas (nej, nej, inte faglar utan kvinnor som mistat sina man) hus. Det finns ingen malfarg, forsokte min soroptimistsyster. Jag koper, kontaterade jag utan en minsta chans till nekande svar. Fonster maste malas och det finns inga pengar att anlita nagon till detta. Ta mig!
   Sa, idag har jag malat, fran 10.00 pa morgonen till solnedgangen 18.00. Forst var jag tvungen att tvatta bort allt puts och cement som strittat runt. Till hjalp fick jag mannen som vaktar och stadar i San Marco, en kolsvart gammal man med gula oganvitor. Vi tvattade i timmar pa varsin sida av ett galler. Han tilltalade mig hela tiden pa kinyarwanda och slutligen borjade svara hono, pa finska. Lika exotiskt liksom. Nar malfarg skulle fram fragade jag efter nagot att blanda i fargen och tvatta penslarna med. Mannen sken upp "Petroleum" var hanns bestamda svar. Minsann, tankte jag, men kunde inte ordet pa kinyarwanda. Malfargen var kanske inte av den basta kvaliteten heller. Jag kopte den i en rekommenderad butik tillsammans med soroptimisten Goreti. Nar jag fragade om denna farg lampade sig for det jarn som fonstergallrena var gjorda av fick jag det enkla svaret "vi anvander denna farg till allting". Sa vansinnigt praktiskt, tyckte jag som har tiotals olika typer av malfargsburkar dar hemma. Men det blev ganska bra och jag ar riktigt nojd over att ha kunnat hjalpa med nagot.
   Bjorn (akta mannen) bekraftade per mail idag det som funnits i luften har. CRD (Demokratiska Republiken Congo, som gransar till Rwanda i vaster) trappar upp till fullt krig. Varsta flyktingsituationen ar i Goma, som ar den kongolesiska staden helt fast i Gisenyi, staden jag besokte forra vecka och dar Marianne bor. Pa min vag till Gisenyi mottes jag av en enormt lang FN konvoj bestaende av tiotals lastbilar med fornodenheter, hela hus och soldater. Eftersom Rwanda inte har nagra FN soldater pa sitt omrade var denna syn onormal. Sa tycker aven Marianne och hennes man Silas, som jag akte med i bilen. Idag medan jag malade flog tva enorma FN plan in till Kigalis flygfalt, sa en upptrappning ar ett faktum. Detta ar inte bra for Rwanda. Dels ar trycket av flyktingar som vill in i landet enormt. Kongolesiska gransvakter har fatt order om att stoppa alla forsok att ta sig in i Rwanda. Dels ar Goma omradet fullt av soldater fran den rwandiska armeen som flydde over gransen infor hotet att bli fangslade for delaktighet i folkmorden och dessa ser garna sin chans att ta revanch.
   Vi haller tummarna for Rwanda, sarskilt den utsatta staden Gisenyi. Landet har fatt lida nog.