paivi

Denna tisdag eftermiddag sorjer jag alltsa detta, att jag fran och med imorgon far stoppa de frihetshungrande fotterna i ett par sockor - formodligen ett par tjocka sadana i borjan av mitt liv i Norden. Som de flesta av er lasare dock bor kunna forsta, ar inte socklosheten min enda saknad snart.
  De senaste dagarna har gatt at till att traffa bekanta, ata indiskt (och sa vansinnigt gott dessutom), ata rwandiskta buffeer, lappja pa martinis hos Caritas, bli bjuden pa pizza (det trodde da varken ni eller jag!) av Scholas kusin Anastase ("vi later honom bjuda, han ar rikare an du eller jag" konstaterar Schola i forbifarten). Igar kulminerade dagen sa i ett besok pa Scholas sockerrorsplantage, en resa i en liten lastbil pa en bergsvag illa plagad av enorma regnskurar, som skoljt ner stora massor av vagunderlaget och forsorsakat enorma hal, som skulle undvikas i tvara svangningar i kapp med stenblocken som fallit ovanifran. Lite indiskret maste jag meddela att rumpmusklerna ar omma och invalvorna har bytt plats. Men i gengald fick jag en fantastisk upplevelse och nu kan jag konsten att tugga sockerror (som lar vara osaken till alla afrikaners friska tander. Aterstar att se vad tandlakaren i Stromstad har att saga vid mitt nasta besok).
   Nu har jag packat fardigt. Tre stora vaskor. Tillsammans 40 kg. Ups! Jag har lamnat hit hela mitt apotek (varav jag inte behovt nagonting under min resa), halva necessaren, ett par skor, vandringskangorna, en klanning och alla presenter och gavor jag hade med mig hit. Istallet har jag lyckats fylla tomma utrymmet med 50 tygdockor (for 60 sek styck om nagon ar intresserad), tyger, tygdjur, nyckelringar, jattefina kort av bananblad och av tyg, batikfargada vaggprydnader, duk at mamma till julkalpp, broderade handdukar och lite annt. I tillagg kommer ca 5 kg frukt som Caritas proppade med mig (matte tullen inte fa nys om dessa), te fran Rwanda, kaffe fran Rwanda, juice fran Rwanda. Dessutom innehaller en av vaskorna 100 tygdockor i olika storlek, som jag skall lamna av i Bryssel till Olga och Vladi, som vidarebefodrar dem till Bettina.
  Det ar som baddat for trubbel i incheck. MEN, Schola har en kusin som jobbar inom flygverket (och nu blir jag ju inte mera forvanad overhuvudtaget). Han far ett samtal i rask kinyarwanda. Och visst:  "no problem", han moter mig i incheck.
  Val hemma kommer jag att lagga bilder till dessa skrivna dagboksblad, sa lamna inte denna blogg annu. Lagger aven bilder av de varor jag har kvar at salja, ifall nagon far problem med gavor infor den hastigt annalkande stora hogtiden.
   TACK alla ni som rest med mig, som gjort mig sallskap de stunder jag varit ensam. Jag har last era kommentarer manga, manga ganger. Har ni ytterligare fragor eller kommentarer, kan ni garna maila mig. [email protected]
   Min bloggresa slutar har och nu, i Scholas vardagsrum i vantan pa att aka till flygfaltet. Jag lamnar Rwanda med en kansla av bottenlos tacksamhet infor allt jag fatt erfara och alla manniskor jag haft formanen att lara kanna. Matte nagon jordisk eller himmelsk makt skydda detta land fran ytterligare katastrofer.