Sma vardagshistorier
Idag har jag flyttat tillbaka till Schola for att stanna har resten av min vistelse. Det ar sa lugnt och skont har och jag blir helt hanford av att lyssna pa denna kvinna, vars like man sallan skadar.
Ni som blev och undrade hur Schola loste problemet med den gamla mannen som ville gifta sig med den unga kvinnan, skall fa ert svar har. Schola kallade till sig alla barnen, bjod dem pa varsin drink, fragade hur de madde, hur deras barn madde, hur de tycker att deras far mar osv osv (den sluga kvinnan kan sattet att kommunisera). Sa smaningom lutade diskussionen mot den tilltankta nya frun och har var alla barnen ogillande. Da fick de fragan om vem som skulle ta hand om far om han inte gifte sig utan gick till gatuflickor och kanske blev smittad av ett eller annat och hamnade pa sjukhus ("du milde tid. Det sa du val an da inte?") "Mais oui!"). Infor detta skracksenarie var ingen villig att hoppa in som omhandertagare. Nasta problem var den doda moderns kvarlatenskaper. Var det er mor eller hennes saker ni alskade, undrar Schola. Modern, naturligtivs var allas svar. Nu ar hon borta, lat fadern ta hand om kvarlatenskapen.
Hundar, undrar ni. Nej, de har inte atervant. Rwandierna avskyr generellt hundar. De strok omkring och at pa de doda, som lag i drivor pa gatorna. Man skot alla hundar som sags losa.
Till sist om Marianne, min rwandiska syster, bosatt i Gisenyi. manga av er kanner till denna historia, men den ar sa fantastisk att den bor delas med av till alla. Marianne och jag ar fodda samma ar. Hon har varit gift sedan 1979 (inte sa vanligt har, dar sa manga mist sin andra halft), jag har varit gift sen 1980 (inte sa halt vardagsvanligt hos oss heller, dock av helt andra orsaker). Hon har tre barn, flicka, flicka, pojke. Jag har tre barn, flicka, flicka, pojke. Hennes mellandotter heter Sandra; Min mellandotter heter.......nej, nu behover jag knappt skriva det mera....Sandra. Hennes Sandra ar fodd i maj 1985, min Sandra, suck, ja, maj 1985. Mariannes aldsta dotter har en son, min aldsta dotter har en son. Nar jag besokte Marianne for tva ar sedan hade hon en stor hund (ovanligt) och jag hade en stor hund. Bagge hundarna var 11 1/2 ar gamla. Denna gang hade jag tagit med mig manga, manga meter vackert tyg med tryck av typiska strandstenar (tack Elisabeth!). Nar Marianne oppnade dorren till mitt rum hos henne var det forsta jag sag pa golvet en hog med runda, slata stenar i gratt och vitt (ovanligt har eftersom marken ar antingen terrakotta- eller lavafargad och stenarna ar alltid kantiga). Nar vi la stenarna pa tyget kunden vi inte se dem!
Bara sma vardagshistorier idag. Livet ar fullt av dem. Ibland hinner vi bara inte lagga marke till dem for vi har sa brottom. Men vart?
Ni som blev och undrade hur Schola loste problemet med den gamla mannen som ville gifta sig med den unga kvinnan, skall fa ert svar har. Schola kallade till sig alla barnen, bjod dem pa varsin drink, fragade hur de madde, hur deras barn madde, hur de tycker att deras far mar osv osv (den sluga kvinnan kan sattet att kommunisera). Sa smaningom lutade diskussionen mot den tilltankta nya frun och har var alla barnen ogillande. Da fick de fragan om vem som skulle ta hand om far om han inte gifte sig utan gick till gatuflickor och kanske blev smittad av ett eller annat och hamnade pa sjukhus ("du milde tid. Det sa du val an da inte?") "Mais oui!"). Infor detta skracksenarie var ingen villig att hoppa in som omhandertagare. Nasta problem var den doda moderns kvarlatenskaper. Var det er mor eller hennes saker ni alskade, undrar Schola. Modern, naturligtivs var allas svar. Nu ar hon borta, lat fadern ta hand om kvarlatenskapen.
Hundar, undrar ni. Nej, de har inte atervant. Rwandierna avskyr generellt hundar. De strok omkring och at pa de doda, som lag i drivor pa gatorna. Man skot alla hundar som sags losa.
Till sist om Marianne, min rwandiska syster, bosatt i Gisenyi. manga av er kanner till denna historia, men den ar sa fantastisk att den bor delas med av till alla. Marianne och jag ar fodda samma ar. Hon har varit gift sedan 1979 (inte sa vanligt har, dar sa manga mist sin andra halft), jag har varit gift sen 1980 (inte sa halt vardagsvanligt hos oss heller, dock av helt andra orsaker). Hon har tre barn, flicka, flicka, pojke. Jag har tre barn, flicka, flicka, pojke. Hennes mellandotter heter Sandra; Min mellandotter heter.......nej, nu behover jag knappt skriva det mera....Sandra. Hennes Sandra ar fodd i maj 1985, min Sandra, suck, ja, maj 1985. Mariannes aldsta dotter har en son, min aldsta dotter har en son. Nar jag besokte Marianne for tva ar sedan hade hon en stor hund (ovanligt) och jag hade en stor hund. Bagge hundarna var 11 1/2 ar gamla. Denna gang hade jag tagit med mig manga, manga meter vackert tyg med tryck av typiska strandstenar (tack Elisabeth!). Nar Marianne oppnade dorren till mitt rum hos henne var det forsta jag sag pa golvet en hog med runda, slata stenar i gratt och vitt (ovanligt har eftersom marken ar antingen terrakotta- eller lavafargad och stenarna ar alltid kantiga). Nar vi la stenarna pa tyget kunden vi inte se dem!
Bara sma vardagshistorier idag. Livet ar fullt av dem. Ibland hinner vi bara inte lagga marke till dem for vi har sa brottom. Men vart?
Gor antligen lite nytta
Abstinensen borjar krypa pa efter sa har lang semester. Jag forsokte forklara detta at Schola igar och sade - pa det bestamdaste - att det nu ar dags for mig att jobba. I San Marco forslagsvis. Scholas "No" var en sadan dar underbar blandning av franska-kinyarwanda-engelska-fullstandigt-oforstande-infor-forslaget. Nu fick jag ligga i hart har med denna stalkvinna. Jo, jag ville mala fonsterkarmarna och -gallrena i ankornas (nej, nej, inte faglar utan kvinnor som mistat sina man) hus. Det finns ingen malfarg, forsokte min soroptimistsyster. Jag koper, kontaterade jag utan en minsta chans till nekande svar. Fonster maste malas och det finns inga pengar att anlita nagon till detta. Ta mig!
Sa, idag har jag malat, fran 10.00 pa morgonen till solnedgangen 18.00. Forst var jag tvungen att tvatta bort allt puts och cement som strittat runt. Till hjalp fick jag mannen som vaktar och stadar i San Marco, en kolsvart gammal man med gula oganvitor. Vi tvattade i timmar pa varsin sida av ett galler. Han tilltalade mig hela tiden pa kinyarwanda och slutligen borjade svara hono, pa finska. Lika exotiskt liksom. Nar malfarg skulle fram fragade jag efter nagot att blanda i fargen och tvatta penslarna med. Mannen sken upp "Petroleum" var hanns bestamda svar. Minsann, tankte jag, men kunde inte ordet pa kinyarwanda. Malfargen var kanske inte av den basta kvaliteten heller. Jag kopte den i en rekommenderad butik tillsammans med soroptimisten Goreti. Nar jag fragade om denna farg lampade sig for det jarn som fonstergallrena var gjorda av fick jag det enkla svaret "vi anvander denna farg till allting". Sa vansinnigt praktiskt, tyckte jag som har tiotals olika typer av malfargsburkar dar hemma. Men det blev ganska bra och jag ar riktigt nojd over att ha kunnat hjalpa med nagot.
Bjorn (akta mannen) bekraftade per mail idag det som funnits i luften har. CRD (Demokratiska Republiken Congo, som gransar till Rwanda i vaster) trappar upp till fullt krig. Varsta flyktingsituationen ar i Goma, som ar den kongolesiska staden helt fast i Gisenyi, staden jag besokte forra vecka och dar Marianne bor. Pa min vag till Gisenyi mottes jag av en enormt lang FN konvoj bestaende av tiotals lastbilar med fornodenheter, hela hus och soldater. Eftersom Rwanda inte har nagra FN soldater pa sitt omrade var denna syn onormal. Sa tycker aven Marianne och hennes man Silas, som jag akte med i bilen. Idag medan jag malade flog tva enorma FN plan in till Kigalis flygfalt, sa en upptrappning ar ett faktum. Detta ar inte bra for Rwanda. Dels ar trycket av flyktingar som vill in i landet enormt. Kongolesiska gransvakter har fatt order om att stoppa alla forsok att ta sig in i Rwanda. Dels ar Goma omradet fullt av soldater fran den rwandiska armeen som flydde over gransen infor hotet att bli fangslade for delaktighet i folkmorden och dessa ser garna sin chans att ta revanch.
Vi haller tummarna for Rwanda, sarskilt den utsatta staden Gisenyi. Landet har fatt lida nog.
Sa, idag har jag malat, fran 10.00 pa morgonen till solnedgangen 18.00. Forst var jag tvungen att tvatta bort allt puts och cement som strittat runt. Till hjalp fick jag mannen som vaktar och stadar i San Marco, en kolsvart gammal man med gula oganvitor. Vi tvattade i timmar pa varsin sida av ett galler. Han tilltalade mig hela tiden pa kinyarwanda och slutligen borjade svara hono, pa finska. Lika exotiskt liksom. Nar malfarg skulle fram fragade jag efter nagot att blanda i fargen och tvatta penslarna med. Mannen sken upp "Petroleum" var hanns bestamda svar. Minsann, tankte jag, men kunde inte ordet pa kinyarwanda. Malfargen var kanske inte av den basta kvaliteten heller. Jag kopte den i en rekommenderad butik tillsammans med soroptimisten Goreti. Nar jag fragade om denna farg lampade sig for det jarn som fonstergallrena var gjorda av fick jag det enkla svaret "vi anvander denna farg till allting". Sa vansinnigt praktiskt, tyckte jag som har tiotals olika typer av malfargsburkar dar hemma. Men det blev ganska bra och jag ar riktigt nojd over att ha kunnat hjalpa med nagot.
Bjorn (akta mannen) bekraftade per mail idag det som funnits i luften har. CRD (Demokratiska Republiken Congo, som gransar till Rwanda i vaster) trappar upp till fullt krig. Varsta flyktingsituationen ar i Goma, som ar den kongolesiska staden helt fast i Gisenyi, staden jag besokte forra vecka och dar Marianne bor. Pa min vag till Gisenyi mottes jag av en enormt lang FN konvoj bestaende av tiotals lastbilar med fornodenheter, hela hus och soldater. Eftersom Rwanda inte har nagra FN soldater pa sitt omrade var denna syn onormal. Sa tycker aven Marianne och hennes man Silas, som jag akte med i bilen. Idag medan jag malade flog tva enorma FN plan in till Kigalis flygfalt, sa en upptrappning ar ett faktum. Detta ar inte bra for Rwanda. Dels ar trycket av flyktingar som vill in i landet enormt. Kongolesiska gransvakter har fatt order om att stoppa alla forsok att ta sig in i Rwanda. Dels ar Goma omradet fullt av soldater fran den rwandiska armeen som flydde over gransen infor hotet att bli fangslade for delaktighet i folkmorden och dessa ser garna sin chans att ta revanch.
Vi haller tummarna for Rwanda, sarskilt den utsatta staden Gisenyi. Landet har fatt lida nog.
Kluriga rwandiska kvinnor
Nar jag forra (forsta) gangen besokte Kigali lamnade museet som var byggt pa plqtsen med den enorma massgraven med ca 250.000 kroppar, the Genocide Museum, ett sa starkt intryck att jag bestamt mig for att besoka detta stalle en gang till. Eftersom det var mulet idag bestamde jag mig for en promenad (till receptionistens stora forundran) dit upp. En dryg timmes promenad gav mig chans att se lite av de yttre delarna av stan, dar livet ar nog sa mycket fattigare och enklare an i centrum. Bland cementbutiker, bensinstationer som aldrig skulle klara vara sakerhetsforeskrifter, madrassforsaljare, aggforsaljare, gatubyggare, skolbarn och kottaffarer, som jag - med tanke pa mina eventuella kansliga lasare - inte ens forsoker beskriva blev jag vanligt behandlad av alla. Det funkar sa oerhort bra med den dar "Murabeho" etc ramsan. Nagon enstaka forsoker sig pa en langre konversation, men jag kan ju saga "Sinzi ikinyarwanda". och sa ar det slut med den konversationen.
Tanker inte ga in pa detta oandligt sorgliga musee, darom star i min forsta resebeskrivning. Dock endast detta, som berorde mig sa oerhort. Det finns ett rum i museet, dar det hanger fotografier och en personlig sak fran barn som dott tillsammans med en beskrivning av hur dessa barn dmordats. Mycket enkelt gjort och darfor sa otroligt kraftfullt. Samtidigt med mig fanns nagra skolklasser med tonaringar och en del av flickorna grat sa fruktansvart, trostlost desperat sa hela musset fylldes av sorgesang. Men nog om detta. Rwandierna ser framat, och sa bor vi ocksa gora.
Jag har atit middag pa restaurang med Schola idag. Hon ar, som manga ganger namnt forut, en fantastisk, skarp kvinna full av fanstyg. Pa restaurangen stoppades hon av en rwandisk kvinna som mycket vordnadsfullt tog henne i hand och pratade lange med henne. Smaskrattande berattade Schola senare at mig att det finns en kvinnlig minister i Rwanda, Patricie, som alla pastar liknar Schola. Sa det kommer ofta folk fram till henne och talar till henne som Madame Minister. Pa motsvarande satt pratar folk vanskapligt med ministern i tron att hon ar Schola. Till saken hor att kvinnorna kanner varann. De kom sa smaningom pa att ingen trodde dem nar de forsokte forsakra om att de inte var den pastadda personen utan bara forundrades over denna fornekelse. Sa Patricie och Schola har bestamt sig for att spela den roll som ges dem, Schola som ministern, ministern som Schola. Med jamna mellanrum ringer de varann for att fa de senaste nyheterna om barnen, jobbet, vardagen (bada tva ar ankor efter folkmorden, sa de slipper diskutera sina akta man i alla fall, pustar Schola), for att kunna beratta vidare dessa nyheter.
Dessa rwandiska kvinnor, suckar jag med beundran - och ett leende pa lapparna.
Tanker inte ga in pa detta oandligt sorgliga musee, darom star i min forsta resebeskrivning. Dock endast detta, som berorde mig sa oerhort. Det finns ett rum i museet, dar det hanger fotografier och en personlig sak fran barn som dott tillsammans med en beskrivning av hur dessa barn dmordats. Mycket enkelt gjort och darfor sa otroligt kraftfullt. Samtidigt med mig fanns nagra skolklasser med tonaringar och en del av flickorna grat sa fruktansvart, trostlost desperat sa hela musset fylldes av sorgesang. Men nog om detta. Rwandierna ser framat, och sa bor vi ocksa gora.
Jag har atit middag pa restaurang med Schola idag. Hon ar, som manga ganger namnt forut, en fantastisk, skarp kvinna full av fanstyg. Pa restaurangen stoppades hon av en rwandisk kvinna som mycket vordnadsfullt tog henne i hand och pratade lange med henne. Smaskrattande berattade Schola senare at mig att det finns en kvinnlig minister i Rwanda, Patricie, som alla pastar liknar Schola. Sa det kommer ofta folk fram till henne och talar till henne som Madame Minister. Pa motsvarande satt pratar folk vanskapligt med ministern i tron att hon ar Schola. Till saken hor att kvinnorna kanner varann. De kom sa smaningom pa att ingen trodde dem nar de forsokte forsakra om att de inte var den pastadda personen utan bara forundrades over denna fornekelse. Sa Patricie och Schola har bestamt sig for att spela den roll som ges dem, Schola som ministern, ministern som Schola. Med jamna mellanrum ringer de varann for att fa de senaste nyheterna om barnen, jobbet, vardagen (bada tva ar ankor efter folkmorden, sa de slipper diskutera sina akta man i alla fall, pustar Schola), for att kunna beratta vidare dessa nyheter.
Dessa rwandiska kvinnor, suckar jag med beundran - och ett leende pa lapparna.
Praktiserar min Kinyarwanda
Tillbaka i Kigali efter en relativt varm bussresa fran Ruhengeri. Det ar nackdelen med att inte resa med turistbussar: ingen luftkonditionering. Men daremot kommer man undan med endast en tiondedel av priset och man lar under varje bussresa kanna nagon rwandier. Bussarna ar nastan alltid fulla, sa det satter sig alltid en (den modigaste?) bredvid mig och under nolltid ar diskussionen igang. Engelska, franska, kinyarwanda, hander, papper, penna. Ja, allt duger till en intressant kommunikation. Igar hade jag tva bautastora vaskor med mig, sa det fanns inget utrymme i det lilla bagageutrymmet. Dessa bussar ar nagot som blivit over i vast fran en tid nar folk inte reste med fullt sa mycket bagage.
Men istallet for att bli frustrerad over den vita kvinnans enorma bagage kvantitet borjade alla planera hur dessa over size vaskor skulle klammas in nagonstans. Skratt och nya diskussioner och sa lite skratt, peka pa den vita kvinnan, nicka forstaende, prova pa nytt osv. osv. Naturligtvis hittades en losning, men denna gjorde det lite obakvamare for vissa resenarer, men det var ju absolut inget problem for nagon. Gav bara grogrund till en bra diskussion nar bussen val kom igang. Var kommer jag ifran? Finns det berg dar som i Rwanda? Vad talar man for sprak? Kan militaren ta makten? ( ja ni, forsok ge ett riktigt hallbart argument for varfor den inte kan det hos oss).
Idag har jag efter en oforskamt lang nattsomn, kastat mig in i stan pa jakt efter en simbassang eftersom det ar valdigt varmt idag. Novotel, som jag anlitat innan, ligger pa andra sidan stan, Mille Collines ar under renovering, sa jag traskar ivag till Serena en bit bort. Jag ar extremt tacksam for mitt val fungerande lokalsinne, eftersom det inte finns just nagra gatunamn (endast pa stora genomfartsleden), ar kartlasning inte speciellt enkelt. Jag hittar fram, men simbassangen ar stangd p.g.a. renovering. Sa, detta maste vara tidpunkten for simbassangsrenoveringar i stan. Jag blev ombedd att prova Sky Hotel. Visst, tack, men var? Bast att ta taxi, sager den oerhort vanliga och lagmalda portieren. Sa fasiken heller, tanker jag, har ju tva ben. Hittade fram, men nej, ingen simbassang (inte ens under renovering).
Sa, snopet traskar jag den langa vagen tillbaka. Men nu borjar jag praktisera min kinyarwanda. Folk blir bara sa oerhort glada nar jag halsar pa dem pa deras eget sprak. Och har halsas hela tiden pa gatan.
- Murebeho!
- Murabeho! Amakuru ki?
- Meza.
Och sa till en jordnots- och aggforsaljare.
Peka pa notterna
- Ni angahe?
- (nagot fullstandigt oforklarligt svar)
- Andika!
och sa skriver den unga mannen ner beloppet - som ar valdigt, valdigt litet.
Och till sist min favorit
- Turabishimiye (trevligt att traffas)
Alla har en historia att beratta
Idag, sondag, har jag haft ytterligare en underbar dag. Har akt upp till bergen med en soroptimist vid namn Angela, Winny, en ung flicka som jobbar pa den hostel jag bor i och hennes van, som jag anlitar som taxichauffor (vilket ar ungefar en tiondedel av priset for en turistutflykt med fyrhjulsdriven bil) och sett de tva stora sjoar som ligger nara gransen till Uganda. Vi gick bland byfolk och hade en stor, stor skara barn med oss. De gick hand i hand med oss alla. Vi satt i graset och jag ritade Europas och Afrikas karta pa baksidan av mina hotellbekraftelser, berattade vad landerna hette, ritade ut Rwanda och Sverige och Finland, Atlanten, vi sag pa medan barnen simmade. Detta har varit en dag som fyllt hjartat sa till den grad, att jag nu kan beratta om de rwandiska historierna. Alla har en att beratta, och alla ar de fruktansvart sorliga.
Schola, som sjalv miste sin man folkmordets forsta dag, berattade om sin mamma som hittades dod efter folkmorden, men ingen visste hur hon dott for hela byn var rensad. Hon berattade om sin syster vars man och alla 7 barn mordades framfor hennes ogon. Hon bonade och bad att bli dodad ocksa, men forovarna sade att det inte behovdes, hon skulle anda do av sorg och galenskap.
Felicia studerar sista aret juridik och onskar kunna fortsatta sina studier i Europa. Hon skriver pa sin uppsats om dodsstraff. Mordarna kom till hennes hus, men hon flyckades fly med hemhjalpen. Nar hon kom tillbaka var alla doda och huset delvis forstort. Hon var 10 ar gammal. Hon verkar fortfarande skammas for att hon ensam klarade av att overleva och sager gang pa gang att hon inte forstar varfor hon bara sprang utan att tanka pa de andra.
Anastasie berattar om sina barn, som alla overlevt men fatt en tungsinthet efter all ondska de sett. Hennes aldsta dotter, nu 30 ar, kommer in i rummet och hon ar den forsta manniska jag traffat hittills som aldrig verkar le och som inte ser mig i ogonen. Hon var 15 ar nar allt hande och hon kan inte glomma. Anastasie forlorade 27 av sina slaktingar, inklusive mamma, pappa och syskon.
Sista historien ar Angelas historia, som jag horde idag. Vi pratade om familjen och vara jobb och jag fragade hur manga barn hon hade. Hon lyfte upp sitt finger och sade 1 barn. Hon sag min hapnad och konstaterade med sadan sorg, att hon hade haft 5 barn, men fyra mordades. Det var sa sorgligt, sattet hon sade det. Vi hade tarar i ogonen bada tva. Nu tar hon hand om 5 foraldralosa barn.
Detta ar ocksa Rwanda och dessa historier maste berattas.
Schola, som sjalv miste sin man folkmordets forsta dag, berattade om sin mamma som hittades dod efter folkmorden, men ingen visste hur hon dott for hela byn var rensad. Hon berattade om sin syster vars man och alla 7 barn mordades framfor hennes ogon. Hon bonade och bad att bli dodad ocksa, men forovarna sade att det inte behovdes, hon skulle anda do av sorg och galenskap.
Felicia studerar sista aret juridik och onskar kunna fortsatta sina studier i Europa. Hon skriver pa sin uppsats om dodsstraff. Mordarna kom till hennes hus, men hon flyckades fly med hemhjalpen. Nar hon kom tillbaka var alla doda och huset delvis forstort. Hon var 10 ar gammal. Hon verkar fortfarande skammas for att hon ensam klarade av att overleva och sager gang pa gang att hon inte forstar varfor hon bara sprang utan att tanka pa de andra.
Anastasie berattar om sina barn, som alla overlevt men fatt en tungsinthet efter all ondska de sett. Hennes aldsta dotter, nu 30 ar, kommer in i rummet och hon ar den forsta manniska jag traffat hittills som aldrig verkar le och som inte ser mig i ogonen. Hon var 15 ar nar allt hande och hon kan inte glomma. Anastasie forlorade 27 av sina slaktingar, inklusive mamma, pappa och syskon.
Sista historien ar Angelas historia, som jag horde idag. Vi pratade om familjen och vara jobb och jag fragade hur manga barn hon hade. Hon lyfte upp sitt finger och sade 1 barn. Hon sag min hapnad och konstaterade med sadan sorg, att hon hade haft 5 barn, men fyra mordades. Det var sa sorgligt, sattet hon sade det. Vi hade tarar i ogonen bada tva. Nu tar hon hand om 5 foraldralosa barn.
Detta ar ocksa Rwanda och dessa historier maste berattas.
Gorillorna i djungeln
97% samma genetik som vi
Vill uppmuntra alla er som skriver om regn och rusk att det regnar aven i Rwanda, faktiskt varje dag. Dessutom askar det varje dag som om marken skulle oppna sig. Regnet ar sa kraftigt att det ofta hittar sig in i mitt rum genom olika oppningar. Men, men skurarna ar kortvariga och avloses oftast av sol och skon varme, doften av fuktig mylla och frodande gronska.
Jag har varit pa resande fot i nagra dagar och internet cafeer har inte funnits inom synhall. Akte med Marianne, hennes man Silas och en kollega till honom sent pa kvallen till Gisenyi och hade en intensiv och mycket sen kvall, da Marianne och jag bara pratade, pratade och hade sa trevligt som vanner kan ha. Pa eftermiddagen (efter att ha kopt 50 kort, 50 sma dockor och diverse annat smatt - som jag garna saljer till ockerpriser till er, mina vanner) tog jag bussen till Ruhengeri. Bor pa ett litet motel, dar det aven bor en valdigt trevlig kanadensisk flicka.
Och sa till dagens hojdpunkt, som rubriken gav en foraning om. Gorilla vandring idag. Hamtades kl 06.00 (jo, jo minsann) for att aka en bit upp mot det underbara bergsmassivet mellan Rwanda och Uganda, de vulkaniska Virunga bergen. Fyrhjulsdrivna bilen fastnade stup i kvarten i den enorma leran, precis sa dar som filmer visar. De sma broarna av endast losa tjocka stockar paminde forvanansvart mycket om filmvarlden ocksa (ibland ljuger den alltsa inte). Efter manga och langa kamper var vi alltid loss, men jag svar pa att levern ligger i armgropen och hjartat strax vid sturphuvudet.
7.00 borjade vi vandra uppat, tre macheta utrustade guider och tva bevapnade vakter, en langt fram, en langt bak. Vet egentligen inte om det var gorillor, jagare eller kongolesiska gerillasoldater de skulle skydda oss fran. Vi hade tur. Efter bara en dryg halvtimme hade vi en hel gorillafamilj framfor oss, endast ca 6 m ifran oss. Kanslan att sta och bara stirra in i ogonen pa dessa djur gar aldrig att beskriva. Familjens overhuvud, en imponerande silverrygg, satt med handerna pa sin tjocka mage och sag sa nojd ut som bara en med enorm auktoritet kan se ut. Omkring honom lekte ungarna, bankade pa varann, lossas bet, och trummade pa brostet - dock med foga imponerande ljud. En liten en, 2 manader gammal gorillapojke, var sa nyfiken pa oss, att han hela tiden ville komma fram, men da var vi tvungna att backa for mamman hade minsann ogona pa honom. En av honorna diade en 2 veckor gammal gorilla. Det var som vilken familjeidyll som helst. Fullstandigt fascinerande. Ibland reste sig den stora och flyttade sig till bekvamare plats eller ett stalle dar det fanns av deras lackerheter, bambun, och vi foljde hans fotspar tillsammans med restan av familjen. En oforglomlig timme fick vi valdigt nara uppleva detta gorillornas familjeliv och alla, precis alla var fullstandigt mallosa av detta under. Bilder finns att skada nar jag kommer hem.
Askan ar over oss igen. Skickar ivag detta innan forbindlesen bryts.
Barnen i San Marco
Dagen borjar med att Kigali klubbens president Anastasie kommer till Guest House Iris, dit jag flyttade igar. Har vid frukosten (later lyxigt, men ar inte riktigt sa flaschigt) invantar vi annu Caitas, min van och beskyddare fran forra resan Dessa tva kvinnor skall traffa en forsaljare fran radion for att fa sandningstid for San Marco och reklam for dess konferensutrymmen. Tyvarr gar det ej i ord att beskriva denna process. Caritas ar en adlre, mycket elegant och lugn kvinna som nu visade sin skarpa sida som iskall forhandlare och fick priset for begarda tjanst fran 1.800.000 rwandiska franc till 300.000 franc. Inget forstod jag av den timmeslanga forhandlingen, men uttryck, hander, suckar, rynkade ogonbryn sa allt.
Efterat akte vi till utbildningcentret San Marco (las garna langt nere om detta fantastiska project) for att se vad som hant de senast tre aren. Allt sag valdigt bra ut, mycket hade hant, inte en slant gatt i onodan. Mera om detta projekt nar jag kommit hem.
Dagens inlagg far handla om barnen som gar i forskola i skolsalarna i San Marco, tills utbildningarna for unga flickor kommer igang. 107 barn fran 3 ars alder, fordelade pa tre klasser. Jag har varit med om detta forut, man det ar helt underbart nar drygt 30 barn samtidigt, nastan dirigerade ropar "Bonjour Madame. Comment alllez vous". Det blev naturligtvis foton, foton och nyfikna blickar. Barnen hade fatt en riktig lekplats, nastan ett spektakel har, och har gav de fritt uttryck for sin stora forundran over mig. Alla skulle vidrora mig och alla ville ta i hand. Som bekant har jag bara tva hander, sa det uppstod nastan ett logistikproblem. De modigaste kom fram och kramade om mig hart, hart. Jo, jag smalter infor dessa barn. Tank att bli kramad av tiotals sma barn samtidigt. Hall ogat torrt dar, ja. Men alla var nautligtvis inte sa modiga, de mest radda gomde sig bakom lararna. En stackare skrek sa fort jag sag pa henne. San ar jag.
Nu brot ett enormt askvader ut, sa jag sluta eftersom vattnet borjar rinna in i rummet.
Simlarare idag
Ingen dag ar sig lik har, det ma jag saga.
Igar hade Schola en massa arbete att ta itu med och ett langt mote att narvara pa, sa jag bestamde mig for att vara min egen herre (sa langt det nu gar med en kvinna som Schola omkring en). Utan karta (tror inte det existerar en sadan over denna stad), men vi hade studerat maps google (detta far bli dagens reklamdel) kvallen innan, sa jag hade en hum om vartat jag skulla vanda stegen idag. Tack och lov har jag relativt bra lokalsinne. Det behovs i detta virrvarr dar gatunamn ar ett okant begrepp.
Min vandring gick till Novotel Hotel dar jag kopte mig tid vid simbassangen. Jag simmada, solade (sov?), simmade, solade, simmade, solade tills jag raknade med att tva faktorer maste satta stopp pa denna tillvaro: dels kunde tva timmar av denna glodande, ekvatoriala sol gora oanad skada pa min bleka hy som nastan glomt vad sol ar for nagot, dels hade jag lovat ata lunch med Schola.
En sista simtur, och pa min returlangd stod en vacker ung svart kvinna och suckade "wow" sa dar underbart fransktbrytande och darefter nagot om att "ar det sadar man gor". Sa jag stannade upp och visade. "Slappna av, det gar utmarkt att flyta. Ror armarna sa har, helst i stora lugna rorelser. Handerna kupade. Fingrarna far inte spreta, da slipper vatten igenom och rorelsen far ingen kraft. Tank pa vad du gor. Kupa handerna. Lugnt " osv. osv. Och allt detta pa nastan obergriplig franska.
Men den vackra unga kvinnan simmade ivag, langt ifran perfekt, men hon fick kraft ioch fart i rorelsen. Kan ni se hennes fullstandigt lycksaliga stora vita leende sticka upp ur det onaturligt blaa vattnet,
Pa vag tillbaka i hettan tanker jag pa hur fantastiskt fort en manniska anpassar sig. Det kor flera sma lastbilar forbi med fullt bevapnad militar och militarpolis forbi, men denna syn som alltid vackte en form av oro ar nu sa normal, att jag knappt reagerar pa den. Undrar bara i mitt stilla sinne vad man har alla dessa militarer, militarpoliser, civilgardister, civilpoliser, vakter, gendarmer och vanliga poliser till egentligen? Inte ens langvariga skottlossningar senare pa dagen rorde alltfor mycket i mig. Det hor till. Det ar ingen fara. Detta ar Rwanda.
Igar hade Schola en massa arbete att ta itu med och ett langt mote att narvara pa, sa jag bestamde mig for att vara min egen herre (sa langt det nu gar med en kvinna som Schola omkring en). Utan karta (tror inte det existerar en sadan over denna stad), men vi hade studerat maps google (detta far bli dagens reklamdel) kvallen innan, sa jag hade en hum om vartat jag skulla vanda stegen idag. Tack och lov har jag relativt bra lokalsinne. Det behovs i detta virrvarr dar gatunamn ar ett okant begrepp.
Min vandring gick till Novotel Hotel dar jag kopte mig tid vid simbassangen. Jag simmada, solade (sov?), simmade, solade, simmade, solade tills jag raknade med att tva faktorer maste satta stopp pa denna tillvaro: dels kunde tva timmar av denna glodande, ekvatoriala sol gora oanad skada pa min bleka hy som nastan glomt vad sol ar for nagot, dels hade jag lovat ata lunch med Schola.
En sista simtur, och pa min returlangd stod en vacker ung svart kvinna och suckade "wow" sa dar underbart fransktbrytande och darefter nagot om att "ar det sadar man gor". Sa jag stannade upp och visade. "Slappna av, det gar utmarkt att flyta. Ror armarna sa har, helst i stora lugna rorelser. Handerna kupade. Fingrarna far inte spreta, da slipper vatten igenom och rorelsen far ingen kraft. Tank pa vad du gor. Kupa handerna. Lugnt " osv. osv. Och allt detta pa nastan obergriplig franska.
Men den vackra unga kvinnan simmade ivag, langt ifran perfekt, men hon fick kraft ioch fart i rorelsen. Kan ni se hennes fullstandigt lycksaliga stora vita leende sticka upp ur det onaturligt blaa vattnet,
Pa vag tillbaka i hettan tanker jag pa hur fantastiskt fort en manniska anpassar sig. Det kor flera sma lastbilar forbi med fullt bevapnad militar och militarpolis forbi, men denna syn som alltid vackte en form av oro ar nu sa normal, att jag knappt reagerar pa den. Undrar bara i mitt stilla sinne vad man har alla dessa militarer, militarpoliser, civilgardister, civilpoliser, vakter, gendarmer och vanliga poliser till egentligen? Inte ens langvariga skottlossningar senare pa dagen rorde alltfor mycket i mig. Det hor till. Det ar ingen fara. Detta ar Rwanda.
Sondag i Kigali
Vaknar abrupt till att hela varlden verkar ha kommit igang. Nagon sjunger, tuppen gal, Constantine klamrar i koket, nagon sopar pa garden. Klockan ar 6.00 och solen har precis sant ivag sina forsta stralar och fatt alla aktiva. Utom mig. Jag stannar kvar i sangen och njuter av alla ljud, drar in den sa typiska afrikanska morgonluften av oppen eld och fukt i den heta luften.
Pa terassen sitter en gammal man, en av Scholas anstallda, vars fru har dott for en manad sedan. Han ar har for att radfraga Schola. I praktiska och ekonomiska arenden, tror vi. Men nej da. Denna man har hittat en ung kvinna ( han ar drygt 70 ar och denna nya kvinna ar 36) och han vill gifta sig med denna kvinna, men han vet inte hur han skall beratta om detta for sina barn, som alla ar aldre an den tilltankta styvmodern. Han ber Schola, i egenskap av hans chef, att ta denna diskussion med hans barn. Schola ar full i skratt och samtidigt fortvivlad hur hon skall framfora detta.
Sondag ar gudstjanstdag och vi aker ivag till den katolska kyrkan i centrum. En mycket enkel byggnad i tegel med tak av korrugerat plat. Ingenting utifran tyder pa att detta ar en kyrka. Vi valde att ga pa den gudstjanst som halls pa kinyarwanda. Jag visste att hon hellre gick pa den an den engelska och sjalv tyckte jag det lat intressant. Det blev en fin stund (stund = 2 timmar) med tid att, tanka, reflektera over detta fina land med dess vanliga (las snalla, det blir fel utan prickar). Jag kunde rakna till en 400-500 manniskor, kanske mera eftersom jag inte sag bakom mig. Jag var den enda vita manniskan, men tror inte att nagon brydde sig sa mycket om detta.
Resten av dagen lopte som en vanlig sondag, vi at en lang lunch (stekta matbananer, auberginerora, stekt kott, sma sota bananer och ananas), folk kom pa besok (det ar alltid nagon som kommer och gar har), vi tog en lang promenad, kulle upp och kulle ner och val hemma efter det plotsliga och intensiva morkret ringde vi Marianne for att gora planer och pratade och planerade tills kvallen blev sen och det var dags for nattens vila.
P.S. Tack alla ni som sander sma kommentarer pa denna blogg. Hur korta de an ar, ar de sa vardefulla for mig.
Pa terassen sitter en gammal man, en av Scholas anstallda, vars fru har dott for en manad sedan. Han ar har for att radfraga Schola. I praktiska och ekonomiska arenden, tror vi. Men nej da. Denna man har hittat en ung kvinna ( han ar drygt 70 ar och denna nya kvinna ar 36) och han vill gifta sig med denna kvinna, men han vet inte hur han skall beratta om detta for sina barn, som alla ar aldre an den tilltankta styvmodern. Han ber Schola, i egenskap av hans chef, att ta denna diskussion med hans barn. Schola ar full i skratt och samtidigt fortvivlad hur hon skall framfora detta.
Sondag ar gudstjanstdag och vi aker ivag till den katolska kyrkan i centrum. En mycket enkel byggnad i tegel med tak av korrugerat plat. Ingenting utifran tyder pa att detta ar en kyrka. Vi valde att ga pa den gudstjanst som halls pa kinyarwanda. Jag visste att hon hellre gick pa den an den engelska och sjalv tyckte jag det lat intressant. Det blev en fin stund (stund = 2 timmar) med tid att, tanka, reflektera over detta fina land med dess vanliga (las snalla, det blir fel utan prickar). Jag kunde rakna till en 400-500 manniskor, kanske mera eftersom jag inte sag bakom mig. Jag var den enda vita manniskan, men tror inte att nagon brydde sig sa mycket om detta.
Resten av dagen lopte som en vanlig sondag, vi at en lang lunch (stekta matbananer, auberginerora, stekt kott, sma sota bananer och ananas), folk kom pa besok (det ar alltid nagon som kommer och gar har), vi tog en lang promenad, kulle upp och kulle ner och val hemma efter det plotsliga och intensiva morkret ringde vi Marianne for att gora planer och pratade och planerade tills kvallen blev sen och det var dags for nattens vila.
P.S. Tack alla ni som sander sma kommentarer pa denna blogg. Hur korta de an ar, ar de sa vardefulla for mig.
Trevlig resa
Flygresan gick sa otroligt bekvamt och enkelt och snabbt. Bryssel - Kigali gar nastan rakt soderut och tar endast 8 timmar, ett behagligt flyg, dock med kraftig turbulens ovanfor Sahara oknen. Istallet for att hetsa upp mig tog jag till mitt gamla "om det ar meningen att jag skall do ovanfor Sahara, sa kan jag inte gora sa mycket at saken". Miranda, kvinnan jag vande mig till pa Landvetter for att fraga om hon kunde ta av mitt bagage - men som hade annu mera an jag - blev mitt goda sallskap i vantan pa Bryssel flygfalt. Hon berattade om sitt liv i ett relativt sargat Kongo. Hon kom fran Goma, som ligger fast i Gisenyi, fastan en landsgrans gar mellan dessa stader. Vi hade plotsligt massor gemensamt att tala om. Min fortjustning kulminerade nar Miranda sade sig vara bekant med Stromstad eftersom hon och hennes man ofta akte till Norge. Med den baten som gick fran Stromstad; Den Color Line baten! Sa liten ar varlden!
Nar vi sa stod i incheckskon och pratade vande sig en man framfor oss om och sade att vi fick ga fore honom och att han fortstod allt vi sagt eftersom han var norsk. Dar stod vi i Bryssel. 3 medborgare med varsitt nordiskt pass, svenskt, norskt, finskt. En jattemork, en kolsvart och en blek som ett lakan. Sa andras varlden och vi maste lara oss att andras med det.
Kigali flygfalt var som forut: ingen trangsel pa landningsbanan. Endast tva sma fraktplan. Vi fick ga tvars genom landningsbanan. Kort och saklig passkontroll. Vaskorna kom hela fram. I vantsalen sag jag minst tvahundra svarta ansikten och jag kunde omojligtvis se Schola. Hon dok upp sent om sider pa utsidan dar jag stod och vantade. I valkomstkommitteen stod aven Caritas och en - tills vidare - for mig okan kvinna. De villa endast vara dar och mota mig.
Hem till Schola. Pratade i timmar, at soppa (nej, jag vet inte vilken soppa), drack lokalt ol blandat med citron Fanta (inte alls sa dumt). I sang fore midnatt
Resan har börjat
Landvettetter 05.35, incheckad och nu i väntan på Brussel Airways. I kön till vågen kände jag resans enda nervösa bit, i vetskap om att mitt bagage nu var uppe i 35 kg (tack vare lite ost och marmelad som jag köpte till Schola). Erinrade mig plötsligt tiderna långt tillbaka, då vi unga flickor stod i kön hos sjuksystern för att vägas och ingen ville höra den bistra sanningen. Frågade kvinnan framför mig i kön vart hon var på väg (av färgen att döma mot Afrika) och minsann, hon skulle också flyga via Bryssel till Kigali och fortsätta med buss till Kongo. Däremot hade hon själv över 40kg bagage och kunde då inte riktigt hjälpa mig i min nöd.
Väl framme vid disken visade Staffan vidden av sin repertoir. I vägande stund lyckades han distrahera den unga kvinnan i inchecksdisken så till den grad att ingen av oss faktiskt vet exakt hur mycket bagaget vägde.
Med alla hinder undanröjda sätter jag mig ner i väntan på mitt flyg. Nästa inlägg bör - om allt går väl - komma från Kigali, dit jag anländer i kväll.
Väl framme vid disken visade Staffan vidden av sin repertoir. I vägande stund lyckades han distrahera den unga kvinnan i inchecksdisken så till den grad att ingen av oss faktiskt vet exakt hur mycket bagaget vägde.
Med alla hinder undanröjda sätter jag mig ner i väntan på mitt flyg. Nästa inlägg bör - om allt går väl - komma från Kigali, dit jag anländer i kväll.
Väskorna packade
...och de väger tillsammans 31 kg. Nu får jag sätta allt hopp på att Brussel Airways visar en välvillig sida och låter extra kilot passera. I annat fall får jag färdas i mina vandringskängor och packa ner skorna istället. Borde klara marginalen.
Packningen består - förutom av ett antal tröjor, skjortor, toppar, klänningar, skor (nej, jag avslöjar inte hur många par) en hel mängd presenter till Kigali och Gisenyi: 10 fotbollar (tusen tack Team Sportia i Strömstad) inkl. två pumpar, 8 twistrep - och i detta ärende bör ni följa bloggen som säkert senare i tiden kommer att beskriva hur den medelålders vita kvinnan visar de förundrade barnen hur man hoppar twistrep - 3 långa hopprep, 2 små bollar, 11 plastbilar (inte bara vilka bilar som helst, här har vi polisbilar, brandbilar, bärgningsbilar), 3 puzzel och 38 underbart söta tygtigrar (ett stoooort och varmt tack till Kjells Lek och Hobby), stora buntar skrivhäften (tack Bokhandeln i Strömstad), pennor och pennvässare och suddgummin (Wenche, Wenche vilket stort hjärta du har som for iväg och köpte dessa), färgpennor och kritor...ja, se själv från bilden, som inte håller kvaliteten i bilden men nog i dess innehåll.
Packningen består - förutom av ett antal tröjor, skjortor, toppar, klänningar, skor (nej, jag avslöjar inte hur många par) en hel mängd presenter till Kigali och Gisenyi: 10 fotbollar (tusen tack Team Sportia i Strömstad) inkl. två pumpar, 8 twistrep - och i detta ärende bör ni följa bloggen som säkert senare i tiden kommer att beskriva hur den medelålders vita kvinnan visar de förundrade barnen hur man hoppar twistrep - 3 långa hopprep, 2 små bollar, 11 plastbilar (inte bara vilka bilar som helst, här har vi polisbilar, brandbilar, bärgningsbilar), 3 puzzel och 38 underbart söta tygtigrar (ett stoooort och varmt tack till Kjells Lek och Hobby), stora buntar skrivhäften (tack Bokhandeln i Strömstad), pennor och pennvässare och suddgummin (Wenche, Wenche vilket stort hjärta du har som for iväg och köpte dessa), färgpennor och kritor...ja, se själv från bilden, som inte håller kvaliteten i bilden men nog i dess innehåll.
Visum anlände
Sådan är utvecklingens gång. För två år sedan köpte jag visum för 60 USD på flygfältet i Kigali - på ytterst knagglande franska måste medges. Under de två år som gått har en rwandisk ambassad upprättats i Stockholm och denna tjänar även oss finländare. En viss rättvisa får ju upprätthållas...
De som känner mig närmare vet att långsiktighet och god planering inte tillhör min genetiska uppbyggnad. Således blir ni väl knappast förvånade över att jag skickade mitt pass med rekommenderat brev till nämnda ambassad förra veckan måndag. Alltså mindre än två veckor innan jag skulle flyga iväg. "Vad om du inte hinner få ditt pass tillbaka till dess" var naturligtvis den - ja, ja, något sarkastiska - fråga jag fick av de, som är något duktigare än jag. Den som håller sig lugn får uppleva under. Idag anlände passet inklusive visum. T.o.m. ett kvitto på betalningen. Fast den var inte utställd på mig. Senare under dagen fick jag ett mail från Tove från Lysekil, som jag träffat en gång för 2 år sedan. Hon hade fått mitt kvitto tillsammans med sitt visum. Jag som är förtjust i livets nycker och sammanträffanden blev naturligtvis stormförtjust.
Nu återstår att samla ihop sakerna. Skor, skor och lite kläder. Vandringskängor, myggmedel (jag skippar malaria tabletterna och satsar på gamla goda Mygga), presenter, fotbollar inkl. pump (tack Janne och Agneta), anteckningsbok, pocketböcker, kamera (får inte glömma extra batterierna!), skolmaterial (vem vet var man köper gamla hederliga skolhäften som vi så flitigt skrev i på 60-talet?), tyger, tråd, pengar (ingen idé med kreditkort, hål i väggen saknas i Rwanda), marmelad till Schola osv. osv.
Ja, i det stora hela är jag relativt bra förberedd.
De som känner mig närmare vet att långsiktighet och god planering inte tillhör min genetiska uppbyggnad. Således blir ni väl knappast förvånade över att jag skickade mitt pass med rekommenderat brev till nämnda ambassad förra veckan måndag. Alltså mindre än två veckor innan jag skulle flyga iväg. "Vad om du inte hinner få ditt pass tillbaka till dess" var naturligtvis den - ja, ja, något sarkastiska - fråga jag fick av de, som är något duktigare än jag. Den som håller sig lugn får uppleva under. Idag anlände passet inklusive visum. T.o.m. ett kvitto på betalningen. Fast den var inte utställd på mig. Senare under dagen fick jag ett mail från Tove från Lysekil, som jag träffat en gång för 2 år sedan. Hon hade fått mitt kvitto tillsammans med sitt visum. Jag som är förtjust i livets nycker och sammanträffanden blev naturligtvis stormförtjust.
Nu återstår att samla ihop sakerna. Skor, skor och lite kläder. Vandringskängor, myggmedel (jag skippar malaria tabletterna och satsar på gamla goda Mygga), presenter, fotbollar inkl. pump (tack Janne och Agneta), anteckningsbok, pocketböcker, kamera (får inte glömma extra batterierna!), skolmaterial (vem vet var man köper gamla hederliga skolhäften som vi så flitigt skrev i på 60-talet?), tyger, tråd, pengar (ingen idé med kreditkort, hål i väggen saknas i Rwanda), marmelad till Schola osv. osv.
Ja, i det stora hela är jag relativt bra förberedd.
Rwanda kallar åter
Biljetten till Kigali är i skrivande stund beställd och bekräftad. Nu, nästan exakt 2 år sedan första resan, känns förhoppningarna skyhöga. All osäkerhet från förra förberedelserna är borta, jag vet vad jag åker till och jag har flera vänner att hälsa på. Schola kommer att härbärga mig under min tid i Kigali och med tanke på hennes fullständigt överväldigande personlighet och skarpa intelligens har jag mycket att se fram emot.
Flyger denna gång direkt från Bryssel, vilket förutom en kortare flygtid ger mig möjlighet till 30 kg bagage. Kanske jag klarar av att ta ytterligare ett par extra skor med mig...
Då stora delar av bagaget får bli kvar i Rwanda får jag dessutom med mig en hel del hantverk från systugorna, där unga kvinnor lär sig ett yrke och får tillgång till något, som för oss är så självklart att vi aldrig skänker dess existens (däremot dess mängd) en tvivlan: Pengar, egna pengar.
Som innan kommer jag att sälja inköpta produkter till intresserade, till priser som långt överstiger inköpspriset, för att finansiera mikrokreditprojektet i Gisenyi. Intresserade kan gärna kontakta mig.
Mera tankar inför resan kommer strax. Först måste iverns svettfläckar på färdbiljetten torka och förväntningens kaotiska yra lägga sig.
Kvinnorna i Rwanda skriver världshistoria
För några dagar sedan kunde alla med stor observationsförmåga och antingen ypperlig syn alternativt effektiva glasögon (min kategori, måste jag väl erkänna) läsa små annonser i riksomfattande tidningar om hur de rwandiska kvinnorna gör historia.
Rwanda är nu det första landet i hela världen där kvinnorna har majoritet i parlamentet. Nästan ofattbart i ett land där kvinnors rättigheter var ytterst begränsade innan folkmorden 1994. Imponerande, glädjande och minst sagt hoppingivande.
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1748033.svd
Här har vi något att lära oss!