paivi

             
Dagen borjar med att Kigali klubbens president Anastasie kommer till Guest House Iris, dit jag flyttade igar. Har vid frukosten (later lyxigt, men ar inte riktigt sa flaschigt) invantar vi annu Caitas, min van och beskyddare fran forra resan Dessa tva kvinnor skall traffa en forsaljare fran radion for att fa sandningstid for San Marco och reklam for dess konferensutrymmen. Tyvarr gar det ej i ord att beskriva denna process. Caritas ar en adlre, mycket elegant och lugn kvinna som nu visade sin skarpa sida som iskall forhandlare och fick priset for begarda tjanst fran 1.800.000 rwandiska franc till 300.000 franc. Inget forstod jag av den timmeslanga forhandlingen, men uttryck, hander, suckar, rynkade ogonbryn sa allt.
  Efterat akte vi till utbildningcentret San Marco (las garna langt nere om detta fantastiska project) for att se vad som hant de senast tre aren. Allt sag valdigt bra ut, mycket hade hant, inte en slant gatt i onodan. Mera om detta projekt nar jag kommit hem.
  Dagens inlagg far handla om barnen som gar i forskola i skolsalarna i San Marco, tills utbildningarna for unga flickor kommer igang. 107 barn fran 3 ars alder, fordelade pa tre klasser. Jag har varit med om detta forut, man det ar helt underbart nar drygt 30 barn samtidigt, nastan dirigerade ropar "Bonjour Madame. Comment alllez vous". Det blev naturligtvis foton, foton och nyfikna blickar. Barnen hade fatt en riktig lekplats, nastan ett spektakel har, och har gav de fritt uttryck for sin stora forundran over mig. Alla skulle vidrora mig och alla ville ta i hand. Som bekant har jag bara tva hander, sa det uppstod nastan ett logistikproblem. De modigaste kom fram och kramade om mig hart, hart. Jo, jag smalter infor dessa barn. Tank att bli kramad av tiotals sma barn samtidigt. Hall ogat torrt dar, ja. Men alla var nautligtvis inte sa modiga, de mest radda gomde sig bakom lararna. En stackare skrek sa fort jag sag pa henne. San ar jag.
  Nu brot ett enormt askvader ut, sa jag sluta eftersom vattnet borjar rinna in i rummet.