San Marco - ett imponerande projekt
Det gick lite längre tid än "några dagar" för att få tillfälle att skriva om ovannämnda imponerande projekt, som jag beskrivit i stora drag i bloggen från själva resan i oktober 2006.
San Marco är ett stort utbildningscenter, som förutom skolsalar omfattar små bostäder åt unga kvinnor från gatan (betydande "utan hem") och oftast utan föräldrar (betydande "döda"), duchutrymmen och latriner, stor gemensam matsal och därtill hörande kök och köksträdgård, åldringsbostäder (hör och häpna! får man väl i ärlighetens namn utropa) för änkor utan släktingar som kan ta hand om dem, en lekplats för småbarn (som det ju finns gott om i Rwanda) samt en stor samlingslokal, byggd för att hyras ut till olika möten, sammankomster, festligheter. Hyran från uthyrningen av samlingslokalen går till underhåll av övriga delar av San Marco, så att projektet så småningom kan bli "självförsörjande".
De unga kvinnor, som får bo i centret (36 små tvårums lägenheter för 2 personer var) skall delta i undervisningen och lära sig ett yrke, nya färdigheter samt om kvinnans rättigheter i samhället. De äldre kvinnorna som bosatt sig i åldringsbostäderna måste delta i de unga kvinnornas skolning i en eller annan form. De unga kvinnorna lär sig laga mat och äter tillsammans, de äldre kan äta i sina egna hem. Lekplatsen blir ett komplement till dessa två nämnda åldersgrupper, så att 3 generationer som mist egna anhöriga på detta sätt kan glädjas av och åt varann.
Hela utbildningscentret har planerats av lokala soroptimist kvinnor. Schola själv har anställt arbetare till byggen på basen av deras behov att arbeta, t.ex. en äldre kvinna som med sin lön försöker förbättra förhållandena för sina 3 söner, som alla sitter fängslade efter folkmorden (bör noteras att Scholas egen man blev mördad).
Vid planeringen av området och byggnaderna önskade Schola variation och således byggdes bostäderna kvadratiska, matsalen och skolsalarna rektangulära, åldringsbostäderna runda och samlingslokalen sexkantig. När man skådar detta fantastika kan man inte annat än undra när vi under evolutionens gång blivit så kantiga.
San Marco är ett stort utbildningscenter, som förutom skolsalar omfattar små bostäder åt unga kvinnor från gatan (betydande "utan hem") och oftast utan föräldrar (betydande "döda"), duchutrymmen och latriner, stor gemensam matsal och därtill hörande kök och köksträdgård, åldringsbostäder (hör och häpna! får man väl i ärlighetens namn utropa) för änkor utan släktingar som kan ta hand om dem, en lekplats för småbarn (som det ju finns gott om i Rwanda) samt en stor samlingslokal, byggd för att hyras ut till olika möten, sammankomster, festligheter. Hyran från uthyrningen av samlingslokalen går till underhåll av övriga delar av San Marco, så att projektet så småningom kan bli "självförsörjande".
De unga kvinnor, som får bo i centret (36 små tvårums lägenheter för 2 personer var) skall delta i undervisningen och lära sig ett yrke, nya färdigheter samt om kvinnans rättigheter i samhället. De äldre kvinnorna som bosatt sig i åldringsbostäderna måste delta i de unga kvinnornas skolning i en eller annan form. De unga kvinnorna lär sig laga mat och äter tillsammans, de äldre kan äta i sina egna hem. Lekplatsen blir ett komplement till dessa två nämnda åldersgrupper, så att 3 generationer som mist egna anhöriga på detta sätt kan glädjas av och åt varann.
Hela utbildningscentret har planerats av lokala soroptimist kvinnor. Schola själv har anställt arbetare till byggen på basen av deras behov att arbeta, t.ex. en äldre kvinna som med sin lön försöker förbättra förhållandena för sina 3 söner, som alla sitter fängslade efter folkmorden (bör noteras att Scholas egen man blev mördad).
Vid planeringen av området och byggnaderna önskade Schola variation och således byggdes bostäderna kvadratiska, matsalen och skolsalarna rektangulära, åldringsbostäderna runda och samlingslokalen sexkantig. När man skådar detta fantastika kan man inte annat än undra när vi under evolutionens gång blivit så kantiga.