Sista dagen utan sockor
Denna tisdag eftermiddag sorjer jag alltsa detta, att jag fran och med imorgon far stoppa de frihetshungrande fotterna i ett par sockor - formodligen ett par tjocka sadana i borjan av mitt liv i Norden. Som de flesta av er lasare dock bor kunna forsta, ar inte socklosheten min enda saknad snart.
De senaste dagarna har gatt at till att traffa bekanta, ata indiskt (och sa vansinnigt gott dessutom), ata rwandiskta buffeer, lappja pa martinis hos Caritas, bli bjuden pa pizza (det trodde da varken ni eller jag!) av Scholas kusin Anastase ("vi later honom bjuda, han ar rikare an du eller jag" konstaterar Schola i forbifarten). Igar kulminerade dagen sa i ett besok pa Scholas sockerrorsplantage, en resa i en liten lastbil pa en bergsvag illa plagad av enorma regnskurar, som skoljt ner stora massor av vagunderlaget och forsorsakat enorma hal, som skulle undvikas i tvara svangningar i kapp med stenblocken som fallit ovanifran. Lite indiskret maste jag meddela att rumpmusklerna ar omma och invalvorna har bytt plats. Men i gengald fick jag en fantastisk upplevelse och nu kan jag konsten att tugga sockerror (som lar vara osaken till alla afrikaners friska tander. Aterstar att se vad tandlakaren i Stromstad har att saga vid mitt nasta besok).
Nu har jag packat fardigt. Tre stora vaskor. Tillsammans 40 kg. Ups! Jag har lamnat hit hela mitt apotek (varav jag inte behovt nagonting under min resa), halva necessaren, ett par skor, vandringskangorna, en klanning och alla presenter och gavor jag hade med mig hit. Istallet har jag lyckats fylla tomma utrymmet med 50 tygdockor (for 60 sek styck om nagon ar intresserad), tyger, tygdjur, nyckelringar, jattefina kort av bananblad och av tyg, batikfargada vaggprydnader, duk at mamma till julkalpp, broderade handdukar och lite annt. I tillagg kommer ca 5 kg frukt som Caritas proppade med mig (matte tullen inte fa nys om dessa), te fran Rwanda, kaffe fran Rwanda, juice fran Rwanda. Dessutom innehaller en av vaskorna 100 tygdockor i olika storlek, som jag skall lamna av i Bryssel till Olga och Vladi, som vidarebefodrar dem till Bettina.
Det ar som baddat for trubbel i incheck. MEN, Schola har en kusin som jobbar inom flygverket (och nu blir jag ju inte mera forvanad overhuvudtaget). Han far ett samtal i rask kinyarwanda. Och visst: "no problem", han moter mig i incheck.
Val hemma kommer jag att lagga bilder till dessa skrivna dagboksblad, sa lamna inte denna blogg annu. Lagger aven bilder av de varor jag har kvar at salja, ifall nagon far problem med gavor infor den hastigt annalkande stora hogtiden.
TACK alla ni som rest med mig, som gjort mig sallskap de stunder jag varit ensam. Jag har last era kommentarer manga, manga ganger. Har ni ytterligare fragor eller kommentarer, kan ni garna maila mig. [email protected]
Min bloggresa slutar har och nu, i Scholas vardagsrum i vantan pa att aka till flygfaltet. Jag lamnar Rwanda med en kansla av bottenlos tacksamhet infor allt jag fatt erfara och alla manniskor jag haft formanen att lara kanna. Matte nagon jordisk eller himmelsk makt skydda detta land fran ytterligare katastrofer.
De senaste dagarna har gatt at till att traffa bekanta, ata indiskt (och sa vansinnigt gott dessutom), ata rwandiskta buffeer, lappja pa martinis hos Caritas, bli bjuden pa pizza (det trodde da varken ni eller jag!) av Scholas kusin Anastase ("vi later honom bjuda, han ar rikare an du eller jag" konstaterar Schola i forbifarten). Igar kulminerade dagen sa i ett besok pa Scholas sockerrorsplantage, en resa i en liten lastbil pa en bergsvag illa plagad av enorma regnskurar, som skoljt ner stora massor av vagunderlaget och forsorsakat enorma hal, som skulle undvikas i tvara svangningar i kapp med stenblocken som fallit ovanifran. Lite indiskret maste jag meddela att rumpmusklerna ar omma och invalvorna har bytt plats. Men i gengald fick jag en fantastisk upplevelse och nu kan jag konsten att tugga sockerror (som lar vara osaken till alla afrikaners friska tander. Aterstar att se vad tandlakaren i Stromstad har att saga vid mitt nasta besok).
Nu har jag packat fardigt. Tre stora vaskor. Tillsammans 40 kg. Ups! Jag har lamnat hit hela mitt apotek (varav jag inte behovt nagonting under min resa), halva necessaren, ett par skor, vandringskangorna, en klanning och alla presenter och gavor jag hade med mig hit. Istallet har jag lyckats fylla tomma utrymmet med 50 tygdockor (for 60 sek styck om nagon ar intresserad), tyger, tygdjur, nyckelringar, jattefina kort av bananblad och av tyg, batikfargada vaggprydnader, duk at mamma till julkalpp, broderade handdukar och lite annt. I tillagg kommer ca 5 kg frukt som Caritas proppade med mig (matte tullen inte fa nys om dessa), te fran Rwanda, kaffe fran Rwanda, juice fran Rwanda. Dessutom innehaller en av vaskorna 100 tygdockor i olika storlek, som jag skall lamna av i Bryssel till Olga och Vladi, som vidarebefodrar dem till Bettina.
Det ar som baddat for trubbel i incheck. MEN, Schola har en kusin som jobbar inom flygverket (och nu blir jag ju inte mera forvanad overhuvudtaget). Han far ett samtal i rask kinyarwanda. Och visst: "no problem", han moter mig i incheck.
Val hemma kommer jag att lagga bilder till dessa skrivna dagboksblad, sa lamna inte denna blogg annu. Lagger aven bilder av de varor jag har kvar at salja, ifall nagon far problem med gavor infor den hastigt annalkande stora hogtiden.
TACK alla ni som rest med mig, som gjort mig sallskap de stunder jag varit ensam. Jag har last era kommentarer manga, manga ganger. Har ni ytterligare fragor eller kommentarer, kan ni garna maila mig. [email protected]
Min bloggresa slutar har och nu, i Scholas vardagsrum i vantan pa att aka till flygfaltet. Jag lamnar Rwanda med en kansla av bottenlos tacksamhet infor allt jag fatt erfara och alla manniskor jag haft formanen att lara kanna. Matte nagon jordisk eller himmelsk makt skydda detta land fran ytterligare katastrofer.
Reflektioner
Min andra dag av nastintill fullstandig lattja. Promenerade till Novotel for nagra simturer igar och har varit till den katolska gudstjansten pa kinayrwanda ater idag, sondag. Dagarna har gett mig tid till sma reflektioner nu nar jag ser att min tid har i landet gar mot sitt slut.
Standigt fascinerad over hur enkelt en manniska anpassar sig, hur fort hon tar till sig helt nya vanor och gor dem till en del av vardagen. Hur det udda blir normalt, hur radsla och avoghet forsvinner sa fort man gor det udda till sin vardag.
Ja ser mig omkring i ett stort rum, dar ingenting matchar. Dar kitchiga Jesus bilder samsas pa vaggarna med rwandisk konst och bleknande bilder fran Alperna. Dar stolar sallan har samma kladsel. Dar vita sma handbroderade dukar ligger pa alla bord, alla maskiner (for att halla det fina dammat borta) och pa alla stolsryggar. Jag, som vuxit upp i den del av varlden dar t.o. blomkrukorna skall matcha gardinerna och alla tiotals prydnadssaker, finner denna nya omgivning inte ens udda mera. Och syntetgardiner i spets kan faktiskt vara hemtrevligt!
Att dorrar inte stanger ordentligt eller vid stangning lamnar en tillrackligt stor glipa for att kackerlackor kan slinka in, spelar egentligen inte nagon sarskilt stor roll. Eller?
Pa middagstallriken ligger ofta bade ris och potatis och spagetti. Sa oandligt praktiskt tycker jag nu, eftersom jag alltid har lite angest infor valet mellan nagot av dessa ravaror.
Sa naturligt det ar, att alltid stanna upp vid varje manniskomote, kramas, pussas, halsas, kolla nyheter om barnen, jobbet, halsan osv. och vid avsked samma sak men i motsatt ordning, i stallet for ett forvanansvart kort "hej". Nagon i vara breddgrader vagar sig ju pa att fraga hur det ar, men ar sallan sarskilt villig att stanna upp och lyssna till svaret.
Det verkar ej heller fororsaka nagon storre skada att i en trang hiss, eller buss for den delen, prata med medresenarerna, dela med sig av sina gladjeamnen och sina sorger.
Man kan leva ett liv utan att hela tiden finnas i morgondagan och de oandligen planerna om vad som skall goras i framtiden. Att finnas i den tid som man lever just nu, just nu nar man ar vid liv, ger en gladje och tacksamhet just over detta att man lever.
Det som verkar vara smuts i Rwanda vid forsta blick ar endast klimatets stentuffa tuggande av allt byggmaterial. Enorma regnskurar och stekande solgass gor forvanansvard skada pa byggnationer och for med sig hela vagar och skrap fran husen. Men varje morgon dyker soparna fram och gatorna ar som slickade fran smuts. Plastpasar ar forbjudna. Det puderfina ytskiktet i den underbart terrakottafargade marken lagger sig som ett tunt lager overallt, men detta vanjer man sig vid ocksa. Ganska snyggt med terrakotta vid kjolsfallen, faktiskt. Matchar dessutom de bara fotterna.
Jag har fatt bevis pa att det gar utmarkt att sjunga glatt kl 06.00 (aven om jag i sanningens namn inte provat pa det sjalv), att man kan dela med sig av ingenting, att man kan forlata sina varsta fiender, att man kan leva vidare fast livet fullstandigt raderats omkring en, att livet levs nu - inte i gardagen, inte i morgondagen.
Allt detta har jag lart mig i. Allt detta kommer jag att sakna.
Standigt fascinerad over hur enkelt en manniska anpassar sig, hur fort hon tar till sig helt nya vanor och gor dem till en del av vardagen. Hur det udda blir normalt, hur radsla och avoghet forsvinner sa fort man gor det udda till sin vardag.
Ja ser mig omkring i ett stort rum, dar ingenting matchar. Dar kitchiga Jesus bilder samsas pa vaggarna med rwandisk konst och bleknande bilder fran Alperna. Dar stolar sallan har samma kladsel. Dar vita sma handbroderade dukar ligger pa alla bord, alla maskiner (for att halla det fina dammat borta) och pa alla stolsryggar. Jag, som vuxit upp i den del av varlden dar t.o. blomkrukorna skall matcha gardinerna och alla tiotals prydnadssaker, finner denna nya omgivning inte ens udda mera. Och syntetgardiner i spets kan faktiskt vara hemtrevligt!
Att dorrar inte stanger ordentligt eller vid stangning lamnar en tillrackligt stor glipa for att kackerlackor kan slinka in, spelar egentligen inte nagon sarskilt stor roll. Eller?
Pa middagstallriken ligger ofta bade ris och potatis och spagetti. Sa oandligt praktiskt tycker jag nu, eftersom jag alltid har lite angest infor valet mellan nagot av dessa ravaror.
Sa naturligt det ar, att alltid stanna upp vid varje manniskomote, kramas, pussas, halsas, kolla nyheter om barnen, jobbet, halsan osv. och vid avsked samma sak men i motsatt ordning, i stallet for ett forvanansvart kort "hej". Nagon i vara breddgrader vagar sig ju pa att fraga hur det ar, men ar sallan sarskilt villig att stanna upp och lyssna till svaret.
Det verkar ej heller fororsaka nagon storre skada att i en trang hiss, eller buss for den delen, prata med medresenarerna, dela med sig av sina gladjeamnen och sina sorger.
Man kan leva ett liv utan att hela tiden finnas i morgondagan och de oandligen planerna om vad som skall goras i framtiden. Att finnas i den tid som man lever just nu, just nu nar man ar vid liv, ger en gladje och tacksamhet just over detta att man lever.
Det som verkar vara smuts i Rwanda vid forsta blick ar endast klimatets stentuffa tuggande av allt byggmaterial. Enorma regnskurar och stekande solgass gor forvanansvard skada pa byggnationer och for med sig hela vagar och skrap fran husen. Men varje morgon dyker soparna fram och gatorna ar som slickade fran smuts. Plastpasar ar forbjudna. Det puderfina ytskiktet i den underbart terrakottafargade marken lagger sig som ett tunt lager overallt, men detta vanjer man sig vid ocksa. Ganska snyggt med terrakotta vid kjolsfallen, faktiskt. Matchar dessutom de bara fotterna.
Jag har fatt bevis pa att det gar utmarkt att sjunga glatt kl 06.00 (aven om jag i sanningens namn inte provat pa det sjalv), att man kan dela med sig av ingenting, att man kan forlata sina varsta fiender, att man kan leva vidare fast livet fullstandigt raderats omkring en, att livet levs nu - inte i gardagen, inte i morgondagen.
Allt detta har jag lart mig i. Allt detta kommer jag att sakna.