paivi

Min andra dag av nastintill fullstandig lattja. Promenerade till Novotel for nagra simturer igar och har varit till den katolska gudstjansten pa kinayrwanda ater idag, sondag. Dagarna har gett mig tid till sma reflektioner nu nar jag ser att min tid har i landet gar mot sitt slut.
   Standigt fascinerad over hur enkelt en manniska anpassar sig, hur fort hon tar till sig helt nya vanor och gor dem till en del av vardagen. Hur det udda blir normalt, hur radsla och avoghet forsvinner sa fort man gor det udda till sin vardag.
   Ja ser mig omkring i ett stort rum, dar ingenting matchar. Dar kitchiga Jesus bilder samsas pa vaggarna med rwandisk konst och bleknande bilder fran Alperna. Dar stolar sallan har samma kladsel. Dar vita sma handbroderade dukar ligger pa alla bord, alla maskiner (for att halla det fina dammat borta) och pa alla stolsryggar. Jag, som vuxit upp i den del av varlden dar t.o. blomkrukorna skall  matcha gardinerna och alla tiotals prydnadssaker, finner denna nya omgivning inte ens udda mera. Och syntetgardiner i spets kan faktiskt vara hemtrevligt!
   Att dorrar inte stanger ordentligt eller vid stangning lamnar en tillrackligt stor glipa for att kackerlackor kan slinka in, spelar egentligen inte nagon sarskilt stor roll. Eller?
    Pa middagstallriken ligger ofta bade ris och potatis och spagetti. Sa oandligt praktiskt tycker jag nu, eftersom jag alltid har lite angest infor valet mellan nagot av dessa ravaror.
    Sa naturligt det ar, att alltid stanna upp vid varje manniskomote, kramas, pussas, halsas, kolla nyheter om barnen, jobbet, halsan osv. och vid avsked samma sak men i motsatt ordning, i stallet for ett forvanansvart kort "hej". Nagon i vara breddgrader vagar sig ju pa att fraga hur det ar, men ar sallan sarskilt villig att stanna upp och lyssna till svaret.
   Det verkar ej heller fororsaka nagon storre skada att i en trang hiss, eller buss for den delen, prata med medresenarerna, dela med sig av sina gladjeamnen och sina sorger.
   Man kan leva ett liv utan att hela tiden finnas i morgondagan och de oandligen planerna om vad som skall goras i framtiden. Att finnas i den tid som man lever just nu, just nu nar man ar vid liv, ger en gladje och tacksamhet just over detta att man lever.
   Det som verkar vara smuts i Rwanda vid forsta blick ar endast klimatets stentuffa tuggande av allt byggmaterial. Enorma regnskurar och stekande solgass gor forvanansvard skada pa byggnationer och for med sig hela vagar och skrap fran husen. Men varje morgon dyker soparna fram och gatorna ar som slickade fran smuts. Plastpasar ar forbjudna. Det puderfina ytskiktet i den underbart terrakottafargade marken lagger sig som ett tunt lager overallt, men detta vanjer man sig vid ocksa. Ganska snyggt med terrakotta vid kjolsfallen, faktiskt. Matchar dessutom de bara fotterna.
   Jag har fatt bevis pa att det gar utmarkt att sjunga glatt kl 06.00 (aven om jag i sanningens namn inte provat pa det sjalv), att man kan dela med sig av ingenting, att man kan forlata sina varsta fiender, att man kan leva vidare fast livet fullstandigt raderats omkring en, att livet levs nu - inte i gardagen, inte i morgondagen.
   Allt detta har jag lart mig i. Allt detta kommer jag att sakna.