Första artikeln om min resa utgiven i Rwanda
Amahoro tours är en liten rwandisk turoperatör, som försöker koppla turismen närmare till lokala förhållanden och bygga upp turistnäringen med lokala krafter. Webbadressen är www.amahoro-tours.com/Miscellaneous.htm och artikeln ligger under rubriken Newsletter issue No. 14.
Jag tänder det första ljuset för Federationen
Unionspresident Xeverine Niwemutoni och Caritas Nyirabajyishuli, president för Club de Kigali
Nairobi at motsatt hall
Min sista kvall lade en prick over vistelsen (en krona pa verket?). Jag blev bjuden pa middag med Caritas, Letitia, Scholastique, Xaverine och Shilla. Denna gang fick jag avvika pa ett annat satt, som gjorde mig valdigt stolt. Vid de andra borden i restaurangen satt vita manniskor (var dok de alla upp ifran?) och har satt jag i sallskap av fem underbara, starka, dynamiska rwandiska kvinnor. Vi hade en harlig kvall med mycket skratt, franska och engelska blandades vilt. Manga loften om kommande moten gavs. Evig vanskap forkunnades.
Idag fick jag folje till flygplatsen av Caritas - denna underbara kvinna som jag haft sa roligt med - Shilla och en klubbmedlem, som jag inte traffat forut. Hon ar katolsk nunna men hennes namn har tyvarr forsvunnit ur mitt minne. Tror att minnet ar fullt och behover vila lite.
Sa det ar dags att saga adjo fran denna sida for nu. Vill nagon veta mer om resan eller om vara kommande projekt, kan ni garna maila mig till adressen [email protected]
Som ni sakert forstar, emotser vi i Stomstad klubben garna all ekonomisk hjalp till Rwanda som vi kan fa. Manga sma backar kan forma enorma floder. Jag kommer aven garna och visar mina bilder om sa onskas.
Sa, an en gang: tack for att ni foljt mig med pa resan, denna kommunikationsform med er alla har varit en fantastisk lank hem, en sorts livlina i ett frammande land.
Lekte rwandier idag
Idag har varit en helt fri dag, sa jag bestamde mig for att gora som rwandierna och strosa omkring pa stan (den har inget speciellt centrum, sa det blir mest langs gatorna), shoppa lite osv. Att promenera i denna stad ar inte helt enkelt eftersom den ar byggd pa en massa kullar och alla vagar gar upp eller ner. Det ar varmt, men inte olidligt. Solens gass ar het, men det ar ofta mulet.
Nagra forsaljare har slagit folje med mig, men de ar inte entragna, fragar narmast om jag ar intresserad av att kopa pennor, tavlor, flaggor, leksaker, tidningar, solglasogon osv osv. De ger sig nar man sager nej och onskar dessutom alltid en god fortsattning pa dagen. Manga manniskor pa gatan sager annars bara goddag,
Jag var in i en matvaruaffar och kopte notter (jattegoda, pyttesma), vatten och en schampoo. Urvalet i affaren lockade inte till nagra storkop. Daremot maste sagas att det ar valdigt rent i affarerna, det enda forargliga ar det eviga ockrafargade dammet som lagger sig overallt. Pa kontor skyddar de datamaskinerna med ett skynke over hela maskinen p.g.a. det fina dammet. Till lunch kopte jag dessutom en enorm papaya av tva kvinnor som stod vid vagenkanten for 3 SEK.
Det kanns som om jag varit har lange och borjar kanna igen mig pa denna sida av staden. Dessutom borjar jag vara en bekant del av gatubilden, visade det sig. En ung man pa motorcykel stannade forsiktigt bredvid mig och han halsade sa dar hjarligt som brukligt ar har och undrade om jag kom ihag honom. Jag hade naturligtvis inte en blek bla aning om vem han var, men han kom ihag att han sett mig tva ganger innan under veckan. Jag min snabbtankande manniska undrade hur han kunde kanna igen mig, tills jag kom ihag att jag under min 2 timmar langa promenad inte sett en enda vit manniska, Hur han kande igen mig minsann! Denna unga man ville endast fraga mig om allt var bra med mig och var jag kom ifran, Efter en liten pratstund onskade han mig god fortsattningen pa dagen och akte ivag,
En stund senare stannade en taxi, men det gor de ofta for att fraga om man behoer en taxi (onodigt att forsoka forklara att da viftar vi villt). Denna taxi var dock en, som Caritas ofta anlitade och han hade kort mig tva ganger, sa han stannade och undrade om allt var bra med mig.
En man som sopar pa min hostel vinkade glatt fran andra sidan gatan lite senare.
Ni ser, det ar inte svart att vara framling har.
Detta ar min sista blogg fran Rwanda. Flyget gar kl 14 imorgon och jag bor, atminstone enligt planerna sitta i det. Skriver sakert nagot fran flygfaltet i Nairobi eftersom jag har 6 timmars vantetid till planet som tar mig till Amsterdam. Tack alla vanner for att ni rest med mig.
Hur mycket haller ett hjarta?
Framme i Kigundi mottogs vi av tva soroptimister, som tog oss till sitt projekt, en skola med 446 barn, halften flickor, halften pojkar. Hela skolanlaggningen var byggd med soroptimistpengar. 2 barn kom emot oss med var sin blomsterbukett som dessa forskolebarn hogtidligt overrakte oss. Vi gick in i den ena klassen efter den andra och i alla steg barnen samtidigt upp och ropade "bonjour madame" "comment-allez vous?"; De flesta sjong en liten sang at oss och de var alla sa glada. Redan fran lagstadiet fick barnen lara sig franska och jag var tvungen att fraga om det skulle ga bra om jag fick nagra manaders undervisning ocksa. Lararen sag forskrackt ut, men barnen gillade tanken.
Efter rundturen samlades alla 446 barnen pa skolgarden for att sjunga for oss. Kan nagon tanka sig hur det kanns! Nagra upptradde med en traditionell dans och sa borjade den nu redan sedvanliga "bonjour" rundan och jag tror jag tog 200 barn i handen. Jag visste inte mera vilka kanslor jag skulle osa ifran.
Efterat blev vi bjudna pa mat hos den ena soroptimisten, Francoise, som hade en restaurang och vi fick varsin present, Sheila och jag innan det var dags att atervanda. Nu sitter jag vid datan och forsoker fa er att forsta varfor det kommer att bli sorgligt att lamna detta underbara land om tva dagar.
San Marco projektet
Ett imponerande projekt av stor skala och med stora effekter. Medan vi gick omkring pa det stora omradet dok det ena lilla barnet efter det andra upp, och alla skulle skaka hand med mig och saga "bonjour", inte en gang och inte bara tva ganger. Jag gick till slut omkring med 3-4 barn hangande i var hand. Nu har jag inte en enda bild utan nagra smabarnshuvuden med. Dessa barn har ar sa underbart oppet nyfikna, slatar mig om armarna och pillar pa mina fingrar och ler sina enorma leenden.
Scholastique Ngirabacu, f.d. klubbpresident, ar en av eldsjalarna bakom detta projekt. En fantastiskt dynamisk kvinna, vars man mordades under folkmorden och som har 9 barn, varav 7 egna. Alla barnen studerar, de flesta utomlands.
Pa vagen tillbaka kopte jag bananer av en kvinna, som barn dem i en stor korg pa huvudet, 13 stycken harliga sma bananer for 2,25 SEK.
Till sis bara nagra kommentarer till er:
Sandra, sta ut med samtalen, bara nagra dagar till.
Fia, jag blir garna - eller har jag inget val - medlem i din klubb.
Kara arbetskamrater, kan inte saga att jag saknar er, men tanker pa er och ar jatteglad for era halsningar.
Susanne, nasta gang foljer du med mig, men vi maste ta sprakkurs i franska, alternativt kinyarwande.
Och till min kara bror: oikeassa olit ilman suhteen, Jorma, tanaan on satanut koko paivan. Olenkin taalla kertonut kaikille, etta veljeni Suomessa tiesi sateen tulevan. Luulevatkohan poppamieheksi! Olen iloinen etta ymmarrat pilkutonta ruotsinkieltani mika selvasti osoittaa etta Hannulan pedagogiikka tuottaa tulosta. Terveisia teille kaikille.
Genocide Museum idag
Hela formiddagen idag har jag avsatt pa museet over folkmorden. Caritas och hennes man tog mig dit. Aven om jag last ganska sa mycket om dessa fruktansvarda handelser som ledde till att runt 1 miljon manniskor, man; kvinnor och barn i alla aldrar, mordades pa 4 manader, var detta museum som ett slag i ansiktet. Den gav Rwandas forhistoria, kolonialtiden, handelserna innan folkmorden, ovriga varldens inblandning - och senare dess fullstandiga likgiltighet - sjalva handelserna och livet efterat. Det poangterades pa manga stallen vikten av att konfronteras med det som hant sa att manniskor kunde komma ihag sina alskade som var borta och for att de skulle kunna ta lardom av det som skett. Ett helt stort rum med svarta vaggar var fullt med fotografier ur familjealbum pa de som mordats, och pa tv-skarmar berattade overlevande hur de sett sina modrar, fruar, syskon, barn mordas. Kanslan var tung - det ma sagas.
Pa eftermiddagen akte vi till ett litet kvinnorprojekt vid namn Acricot. Fyra ankor hade slagit ihop sig och syr prydnadsformal, tavlor och dukar i sina hem, samlas tva ganger i veckan och saljer sina alster pa torget och genom vanner. De hade skrivit ett brev till soroptimisterna dar de ansokte om pengar till garn, trad, saxar och stickmaskin. Vi samlades i hemmet hos en av kvinnorna, hon var 48 ar och forsorjde ensam 11 barn, varav 5 var hennes egna. Nar jag kom in pa garden sprang de alla turvis fram till mig for att krama om mig, de lite storre bar pa de minsta. De flesta var mellan 2 och 8 ar. Ibland ar det valdigt svart att inte bara ge allt man har pa sig, men detta vore ingen losning for landet och en dalig lardom for barnen. Jag kopte lite grejer av dem istallet.
Pa kvallen jagade jag internet, utan att lyckas. Jag saknade er alla. Sandra, jag ar glad att du forstar vad som hander och att du tycker det vore mojligt, t.o.m intressant att gora nagot liknande.
Aterkommer forhoppningsvis imorgon.
Riktig turist
Sa till dagens handelser. Jag borjade sondagen med att invanta Caritas Nyirabajyishuli for att hamta mig till Kigali klubbens soroptimistmote. Medan jag vantade hordes fantastiskt glad, sadan dar stegrande, musik nagonstansifran. Den presbyteriska kyrkans kor ovade infor dagens gudstjanst, sa jag gick dit och lyssnade pa denna fantastiska medryckande musik som bara sprudlade av gladje.
Tillbaka pa hostel satte jag mig ner och skrev i min dagbok (som borjar bli ganska tjock, som ni kan anta) och en liten pojke dok upp. Hur klichéaktigt detta an later, sa hade han minst dubbelt fler tander an jag, i en underbar rak bage och skinande vita. Det visade sig att han var nyfiken, han hade foljt mig fran kyrkan och ville samtidigt forkovra sig i sin engelska. Antar jag eftersom han borjade med "My name is Daniel Mugishor", och sa fortsatte vi ga igenom vara familjer, jag fick visa bilder och avsloja aldrar. Sjalv var han 8 ar. Sedan bara forsvann han, efter att han tagit i hand. Alla barn vill ta i hand.
Caritas hade skickat en taxi att hamta mig till deras mote. Och vilket mote! Det skall jag beratta om senare. Jag fick beratta - pa engelska men valdigt, valdigt langsamt - avsikten med mitt besok i landet och nar jag avslutade brast alla i applader. Kara systrar, kanslan gar ej att beskriva. Ett kan sagas, vi har vanner har borta, och jag tror vi kommer att fa besok till unionsmotet harifran.
Resten av dagen lekte jag riktig turist, tog min baddrakt och promeneratde bort till hotel Mille Collin, den som heter hotel Rwanda i filmen. For 30 SEK fick jag en dags turistkansla, drack t.o.m. en iskall fanta for lika mycket pengar. Poolen var stor och vattnet underbart laskande, men jag trottnade snart, det kandes pa nagot vis frammande. Avsikten med min resa var en annan.
Eftersom alla rader mig att inte ga ut pa gatorna ensam efter att det blivit morkt, ringde jag Michael fran tidningen Voice of Hope, och fragade om han kunde ata middag med mig, eftersom vi kommit overens tidigare, per mail, att vi skulle forsoka traffas. Michael var min forsta Rwanda kontakt vid det skedet nar jag intensivt forsokte hitta svar pa en massa praktiska fragor. Det blev en trevlig och mycket informatic kvall, som kommer att resultera i annu fler riktigt bra kontakter nar jag kommer tillbaka hem. Det finns en mojlighet att hans arbete (han skriver pa sin doktorshandling om turismen i Rwanda och hur den kan knytas till smaforetagsamhet i landet) vid nagot skede kan lankas till vart projekt.
Matt och belaten aven med denna dag, somnade jag som ett barn under mitt myggnat.
Amakuru ki?
Denna blogg borjar likna en sprakkurs i kinyarwanda, men kan vara bra for er som planerar vintersemestern hit. (Rubrikmeningen betyder "How are you"?)
I gar avslutade jag bloggen hemma hos familjen Mukankaka. Efter en god natts somn, endast vackt en gang av vakthunden, som skallde som en galning, paborjade jag lordagen med nastan barnslig iver. Efter en tydligen typisk frukost pa vitt brod och stekt agg (som faktiskt ar jattemycket godare an hemma) akte vi till forsta projektet, ett nybyggt hus, dar unga kvinnor larde sig att sy och efter att de forkovrat sig i denna konst, sydde de skoluniformer till barn och fick en liten inkomst av detta. Vi besokte aven tva unga kvinnor, mera flickor an kvinnor faktiskt, som redan gatt kursen och hyrde nu ett litet rum utan fonster och tva symaskiner. De sydde vackra traditionella klader i olika snitt och deras hogsta onskan var att kunna lana pengar till en egen symaskin. Det skulle ta ca 2 ar att avbetala maskinen, om de amorterade med samma belopp som de hyrde. Ena flickan var foraldralos och tog hand om tre syskon, den andra tog hand om en sjuk mamma och tva syskon.
Vi traffade ocksa en delegation kvinnor fran bergsbyar langt borta, som ville presentera sitt kooperativ. Detta mote blev ett valdigt roligt mote med mycket fnitter och harliga spontana skrattsalvor, trots den obegripliga misar som de hade att beratta om. Min hudfarg diskuterades vilt, eftesom de ansag att jag inte var helt vit, pga gammal solbranna. Jag var tvungen att vrida armarna sa att de mest vita delarna pa underarmen kom fram som bevis pa akta vithet. En bad mig folja med henne till byn och titta, sa skulle jag fa ett av hennes barn med mig hem. Jag tackade hjartligt men menade att jag mer an tillrackligt med mina egna (forlat mig, kara barn. Det var bara en urasakt) En annan ville folja med mig hem till Sverige, men backade ur nar jag lade fram skrackhistorier om kyla och morker.
Fran ett tredje projektcenter kopte jag en hel vaska fylld med tygvaskor, halsband, handgjorda kort osv som jag avser salja till alla er kara vanner for en dyrare peng for att fa ihop pengar till dessa hart drabbade kvinnor.
3 timmars bussresa tillbaka till Kigali blev nastan 4 timmars resa pga av tva poliskontroller. Enkel, men god, middag pa min hostel och darefter god natt.
Muraho
...ar mitt forsta ord pa Kinyarwanda. Det betyder "hej, goddag" och ar jatteviktigt. Det liksom oppnar dorren till allas hjartan. Och hjartorna ar verkligen stora och oppna har. Folk ar vackra, med stolt hallning, de ar glada och har latt till skratt aven om de flesta lever i en obegriplig misar.
Jag har levt nagra valdigt intensiva dagar i Rwanda. Massor har hunnit handa och jag har lart kanna valdigt manga. Jag skall forsoka ge en mycket, mycket forkortad version har.
Nar jag anlande till flygfaltet var ingen och motte mig. Det fanns endast tre vita kvinnor pa hela stora planet, sa det var enkelt att hitta oss. Jag ringde efter en halv timme - nar jag trottnat pa alla taxiforslag - det enda telefonnummer jag hade och ganska snart dok Caritas upp med sin son. De tog mig till mitt nya hem, den presbyteriska kyrkans hostel, ett snyggt, sakert och billigt stalle med endast en - men desto storre - kackerlacka pa toan. Men jag hade trots allt en riktig toa. Caritas och jag satte oss pa min sang och bara pratade och pratade, en salig blandning av engelska och franska. Jag trivdes fran forsta borjan i hennes sallskap. Vi tog taxi till centrum - som inte var nagot centrum - och Caritas vaxlade pengar at mig eftersom hon menade att hon far en battre vaxelkurs an jag (borjar forsta att jag avviker). Dessutom gav stora sedlar battre vaxelkurs an sma. 100$ ger 55.000 Rwandan Franc sa pengar ar svart att halla reda pa. Kvallen tillbringade jag hemma hos Caritas och hennes man. Han talade endast franska och kinyarwanda och plotsligt borjade alla mojliga franska ord och fraser dyka upp hos mig och vi fick en otroligt intressant diskussion om rwandas politik, folkmorden, de stora flyktingstrommarna, forsoning osv. Jag fick en underbar kansla av att sitta hemma hos goda vanner. Nagra glas Syd Afrikanskt vin fullbordade en fantastisk kvall.
Nasta dag, igar alltsa, tog jag bussen till Ruhengeri, for att traffa nagra soroptimister och se deras projekt. En svettig fard i ett fantastiskt vackert landskap. Jag borjar kanna mig udda, eftersom det inte syns en enda vit manniska nagonstans. Men bara man ler och ser sa dar lagom snall ut (joda, jag kan nog!) sa ar alla valdigt hjalpsamma. Engelska kommer man inte langt med, sa jag utokar minn kinyarwanda och gar friskt och modigt fram med min ynkna franska.
Fantastiska projekt, som jag inte kan ga in pa har, men det ar sa pafallande vilket enormt behov av hjalp landet har. Sa manga kvinnor ar ensamma, mannen ar doda eller sitter i de till bristningsgransen fulla fangelserna efter folkmorden, unga lifckor ar foraldralosa och tar hand om ett stort antal syskon. Mera om allt detta nar jag kommer tillbaka.
Samma dag akte jag annu vidare till Gisenyi, vid Kongos grans. Har traffade jag Marianne, som tog mig hem till sig over natten. Gardagen gick i repris, enda skillnaden att vinet var utbytt till ol, eftersom Mariannes man jobbar pa det lokala bryggeriet. Jag kande mig genast hemmastadd. Vi diskuterade om allt mojligt, nu t.o.m. pa engelska. Marianne och hennes familj hade flytt genom skogen over gransen, nar folkmorden satte igang och de insag att de ocksa skulle bli mordade. Vi diskuterqde regeringens forsoningspolitik, skatteprocenter, foretagsamhet osv. Marianne och jag kom underfund med att vi var nagon sorts syskonsjalar. Hon har ocksa 3 barn, tva dottrar och en son, det mellersta barnet heter Sandra och ar fodd i maj 1995, precis som min Sandra. Hennes man ar lika gammal som min och de har en hund (ganska ovanligt har) och han ar lika gammal som var hund! Och vi hade sa roligt tillsammans. Narmare om Gisenyi imorgon. Jag avslutar med en viktig observation och tackar alla underbara vanner, som skrivit sina kommentarer i bloggen. Ni anar nog inte hur viktiga de ar i denna frammande varld.
Alla bar sin mobiltelefon i handen och precis alla ar av market NOKIA
Fran flygfaltet i Nairobi
Sa, jag kom pa planet denna gang, forst till Amsterdam och senare med nattflyg till Nairobi. Har vantar jag pa att fa plats pa flyget till Kigali om nagra timmar, i annat fall far jag vanta till kvallsflyget och tanken pa 10 timmar pa detta flygfalt ligger inte overst pa onskelistan.
Fick intressant sallskap pa flyget av en man som arbetade i en internationell hjalporganisation som i huvudsak sysselsatter sig med att forsoka losa problemet med Aids, en sjukdom aven hans forsta fru dott i. Denna man var fodd i Uganda och hade gatt i skola med manga av de generaler som nu ar tillbaka i Rwanda. Han hade naturligtivs mycket intressant att beratta.
I lag ar alla valdigt vanliga (inte i betydelsen ordinara, utan i betydelsen snalla; det blir svart utan prickar, detta). Lagmalda men vanliga. Stamningen ar fridfull.
Nu ser jag fram emot nasta land.
På väg i repris
Efter många diskussioner bokades jag om, fick åka hem efter ytterligare ett resebevis, och nu lägger jag detta incident på hatthyllan - och måtte den aldrig dunka ner därifrån mera.
Eftersom allt hittills gått nästan bättre än bra, antar jag att detta var det bakslag som var att vänta. Nu ser jag fram emot idel positiva saker och lyckade förhandlingar. Lyckan har redan stått på min sida eftersom jag, nästan genom ett under, lyckades få tag på en representant för Women for Women i Kigali per telefon och kunde berätta om ny ankomsttid. "Don't worry, we meet you".
Så jag är tvungen att ta en repris: Sitter och ser KLM:s flyg rulla in på banan...........
På väg nu
Passar på att ge till allmän kännedom, att min resväska faktiskt inte väger mera än fenomenala 15 kg, vilket är ett tecken på att jag håller på och bli gammal och därmed glömmer bort hälften av sakerna, eller att jag av livserfarenhet ( = jag håller på och bli gammal) vet att det funkar med mindre grejer i bagaget. Jag vill ogärna just nu tänka på allt jag eventuellt glömt där hemma. Och till er som är så där extra nyfikna, ja, det blev fler par skor än 1. Men jag försökte i alla fall.
Har redan, innan jag lämnat hemlandet, haft enorm glädje av alla kommentarer på bloggen. Jag hoppas ni fortsätter med dem, de är jätteviktiga för mig. Vad underbart, Sandra, att du inte uppfattat ditt arv som en belastning utan kan njuta av äventyrslystnad och nyfikenhet precis som jag.
Några korta tack, utan att försöka överträffa oscars galans välinövade, sporadiska tack. Alla ni systrar, som trott och stöttat mig hela vägen, ni vet själv vem ni är, skall ha ett extra nämnande. Även om det verkar att jag tidvis rullat på - och framförallt - över, så hade jag kanske inte klarat komma så här långt utan ert stöd. Tack familjen, som har förstått varför jag behöver göra denna resa. Tack Lennart, som har spånsrat med en videokamera, som jag i skenet av ett värmeljus skall försöka lära mig att bemästra. Tack brorsan, som piggade upp mig i förrgår genom sin uppmuntran "Jaa, Päivi, man kan väl säga, att förstoppning inte kommer att bli ditt största problem". Och tack alla ni som bloggar, och bevisar att jag lever.