paivi

...men tror att jag inte lyckades kamouflera mig helt.

Idag har varit en helt fri dag, sa jag bestamde mig for att gora som rwandierna och strosa omkring pa stan (den har inget speciellt centrum, sa det blir mest langs gatorna), shoppa lite osv. Att promenera i denna stad ar inte helt enkelt eftersom den ar byggd pa en massa kullar och alla vagar gar upp eller ner. Det ar varmt, men inte olidligt. Solens gass ar het, men det ar ofta mulet.
    Nagra forsaljare har slagit folje med mig, men de ar inte entragna, fragar narmast om jag ar intresserad av att kopa pennor, tavlor, flaggor, leksaker, tidningar, solglasogon osv osv. De ger sig nar man sager nej och onskar dessutom alltid en god fortsattning pa dagen. Manga manniskor pa gatan sager annars bara goddag,
    Jag var in i en matvaruaffar och kopte notter (jattegoda, pyttesma), vatten och en schampoo. Urvalet i affaren lockade inte till nagra storkop. Daremot maste sagas att det ar valdigt rent i affarerna, det enda forargliga ar det eviga ockrafargade dammet som lagger sig overallt. Pa kontor skyddar de datamaskinerna med ett skynke over hela maskinen p.g.a. det fina dammet. Till lunch kopte jag dessutom en enorm papaya av tva kvinnor som stod vid vagenkanten for 3 SEK.
    Det kanns som om jag varit har lange och borjar kanna igen mig pa denna sida av staden. Dessutom borjar jag vara en bekant del av gatubilden, visade det sig. En ung man pa motorcykel stannade forsiktigt bredvid mig och han halsade sa dar hjarligt som brukligt ar har och undrade om jag kom ihag honom. Jag hade naturligtvis inte en blek bla aning om vem han var, men han kom ihag att han sett mig tva ganger innan under veckan. Jag min snabbtankande manniska undrade hur han kunde kanna igen mig, tills jag kom ihag att jag under min 2 timmar langa promenad inte sett en enda vit manniska, Hur han kande igen mig minsann! Denna unga man ville endast fraga mig om allt var bra med mig och var jag kom ifran, Efter en liten pratstund onskade han mig god fortsattningen pa dagen och akte ivag,
   En stund senare stannade en taxi, men det gor de ofta for att fraga om man behoer en taxi (onodigt att forsoka forklara att da viftar vi villt). Denna taxi var dock en, som Caritas ofta anlitade och han hade kort mig tva ganger, sa han stannade och undrade om allt var bra med mig.
   En man som sopar pa min hostel vinkade glatt fran andra sidan gatan lite senare.

Ni ser, det ar inte svart att vara framling har.

Detta ar min sista blogg fran Rwanda. Flyget gar kl 14 imorgon och jag bor, atminstone enligt planerna sitta i det. Skriver sakert nagot fran flygfaltet i Nairobi eftersom jag har 6 timmars vantetid till planet som tar mig till Amsterdam. Tack alla vanner for att ni rest med mig.