paivi

...ar mitt forsta ord pa Kinyarwanda. Det betyder "hej, goddag" och ar jatteviktigt. Det liksom oppnar dorren till allas hjartan. Och hjartorna ar verkligen stora och oppna har. Folk ar vackra, med stolt hallning, de ar glada och har latt till skratt aven om de flesta lever i en obegriplig misar.
  Jag har levt nagra valdigt intensiva dagar i Rwanda. Massor har hunnit handa och jag har lart kanna valdigt manga. Jag skall forsoka ge en mycket, mycket forkortad version har.
    Nar jag anlande till flygfaltet var ingen och motte mig. Det fanns endast tre vita kvinnor pa hela stora planet, sa det var enkelt att hitta oss. Jag ringde efter en halv timme - nar jag trottnat pa alla taxiforslag - det enda telefonnummer jag hade och ganska snart dok Caritas upp med sin son. De tog mig till mitt nya hem, den presbyteriska kyrkans hostel, ett snyggt, sakert och billigt stalle med endast en - men desto storre - kackerlacka pa toan. Men jag hade trots allt en riktig toa. Caritas och jag satte oss pa min sang och bara pratade och pratade, en salig blandning av engelska och franska. Jag trivdes fran forsta borjan i hennes sallskap. Vi tog taxi till centrum - som inte var nagot centrum -  och Caritas vaxlade pengar at mig eftersom hon menade att hon far en battre vaxelkurs an jag (borjar forsta att jag avviker). Dessutom gav stora sedlar battre vaxelkurs an sma. 100$ ger 55.000 Rwandan Franc sa pengar ar svart att halla reda pa. Kvallen tillbringade jag hemma hos Caritas och hennes man. Han talade endast franska och kinyarwanda och plotsligt borjade alla mojliga franska ord och fraser dyka upp hos mig och vi fick en otroligt intressant diskussion om rwandas politik, folkmorden, de stora flyktingstrommarna, forsoning osv. Jag fick en underbar kansla av att sitta hemma hos goda vanner. Nagra glas Syd Afrikanskt vin fullbordade en fantastisk kvall.

   Nasta dag, igar alltsa, tog jag bussen till Ruhengeri, for att traffa nagra soroptimister och se deras projekt. En svettig fard i ett fantastiskt vackert landskap. Jag borjar kanna mig udda, eftersom det inte syns en enda vit manniska nagonstans. Men bara man ler och ser sa dar lagom snall ut (joda, jag kan nog!) sa ar alla valdigt hjalpsamma. Engelska kommer man inte langt med, sa jag utokar minn kinyarwanda och gar friskt och modigt fram med min ynkna franska.
   Fantastiska projekt, som jag inte kan ga in pa har, men det ar sa pafallande vilket enormt behov av hjalp landet har. Sa manga kvinnor ar ensamma, mannen ar doda eller sitter i de till bristningsgransen fulla fangelserna efter folkmorden, unga lifckor ar foraldralosa och tar hand om ett stort antal syskon. Mera om allt detta nar jag kommer tillbaka.
    Samma dag akte jag annu vidare till Gisenyi, vid Kongos grans. Har traffade jag Marianne, som tog mig hem till sig over natten. Gardagen gick i repris, enda skillnaden att vinet var utbytt till ol, eftersom Mariannes man jobbar pa det lokala bryggeriet. Jag kande mig genast hemmastadd. Vi diskuterade om allt mojligt, nu t.o.m. pa engelska. Marianne och hennes familj hade flytt genom skogen over gransen, nar folkmorden satte igang och de insag att de ocksa skulle bli mordade. Vi diskuterqde regeringens forsoningspolitik, skatteprocenter, foretagsamhet osv. Marianne och jag kom underfund med att vi var nagon sorts syskonsjalar. Hon har ocksa 3 barn, tva dottrar och en son, det mellersta barnet heter Sandra och ar fodd i maj 1995, precis som min Sandra. Hennes man ar lika gammal som min och de har en hund (ganska ovanligt har) och han ar lika gammal som var hund! Och vi hade sa roligt tillsammans. Narmare om Gisenyi imorgon. Jag avslutar med en viktig observation och tackar alla underbara vanner, som skrivit sina kommentarer i bloggen. Ni anar nog inte hur viktiga de ar i denna frammande varld.

 Alla bar sin mobiltelefon i handen och precis alla ar av market NOKIA