paivi

Igar lag internet nere, sa jag kunde inte komma med senaste nyheterna, sa jag skriver tva blogg idag, en for forrgar, en for igar. Maste saga att jag var som sjuk igar kvall. Sasom manga av er saknar mina inlagg, sa saknar jag aven era kommentarer. Ni skall veta att jag laser dem om och om igen. Hur bra jag an har det har och hur bekvam jag an kanner mig, sa ar denna livlina till er guld vard.
    Sa till dagens handelser. Jag borjade sondagen med att invanta Caritas Nyirabajyishuli for att hamta mig till Kigali klubbens soroptimistmote. Medan jag vantade hordes fantastiskt glad, sadan dar stegrande, musik nagonstansifran. Den presbyteriska kyrkans kor ovade infor dagens gudstjanst, sa jag gick dit och lyssnade pa denna fantastiska medryckande musik som bara sprudlade av gladje.
    Tillbaka pa hostel satte jag mig ner och skrev i min dagbok (som borjar bli ganska tjock, som ni kan anta) och en liten pojke dok upp. Hur klichéaktigt detta an later, sa hade han minst dubbelt fler tander an jag, i en underbar rak bage och skinande vita. Det visade sig att han var nyfiken, han hade foljt mig fran kyrkan och ville samtidigt forkovra sig i sin engelska. Antar jag eftersom han borjade med "My name is Daniel Mugishor", och sa fortsatte vi ga igenom vara familjer, jag fick visa bilder och avsloja aldrar. Sjalv var han 8 ar. Sedan bara forsvann han, efter att han tagit i hand. Alla barn vill ta i hand.
   Caritas hade skickat en taxi att hamta mig till deras mote. Och vilket mote! Det skall jag beratta om senare. Jag fick beratta - pa engelska men valdigt, valdigt langsamt - avsikten med mitt besok i landet och nar jag avslutade brast alla i applader. Kara systrar, kanslan gar ej att beskriva. Ett kan sagas, vi har vanner har borta, och jag tror vi kommer att fa besok till unionsmotet harifran.
   Resten av dagen lekte jag riktig turist, tog min baddrakt och promeneratde bort till hotel Mille Collin, den som heter hotel Rwanda i filmen. For 30 SEK fick jag en dags turistkansla, drack t.o.m. en iskall fanta for lika mycket pengar. Poolen var stor och vattnet underbart laskande, men jag trottnade snart, det kandes pa nagot vis frammande. Avsikten med min resa var en annan.
   Eftersom alla rader mig att inte ga ut pa gatorna ensam efter att det blivit morkt, ringde jag Michael fran tidningen Voice of Hope, och fragade om han kunde ata middag med mig, eftersom vi kommit overens tidigare, per mail, att vi skulle forsoka traffas. Michael var min forsta Rwanda kontakt vid det skedet nar jag intensivt forsokte hitta svar pa en massa praktiska fragor. Det blev en trevlig och mycket informatic kvall, som kommer att resultera i annu fler riktigt bra kontakter nar jag kommer tillbaka hem. Det finns en mojlighet att hans arbete (han skriver pa sin doktorshandling om turismen i Rwanda och hur den kan knytas till smaforetagsamhet i landet) vid nagot skede kan lankas till vart projekt.
     Matt och belaten aven med denna dag, somnade jag som ett barn under mitt myggnat.