paivi

Sitter på Landvetter flygplats och ser KLM:s plan sakta rulla in till porten. Jag har sagt hej till familjen i morse, till Björn för några minuter sedan, innan jag gick genom säkerhetskontrollen. Nu har jag en timme kvar till avgång och hade att välja mellan att läsa min bok "Kuolema Ruandassa "(=döden i Rwanda) eller att uppdatera denna blogg. Plötsligt tedde sig denna blogg som ett mera tilltalande alternativ. 
   Passar på att ge till allmän kännedom, att min resväska faktiskt inte väger mera än fenomenala 15 kg, vilket är ett tecken på att jag håller på och bli gammal och därmed glömmer bort hälften av sakerna, eller att jag av livserfarenhet ( = jag håller på och bli gammal) vet att det funkar med mindre grejer i bagaget. Jag vill ogärna just nu tänka på allt jag eventuellt glömt där hemma. Och till er som är så där extra nyfikna, ja, det blev fler par skor än 1. Men jag försökte i alla fall.
   Har redan, innan jag lämnat hemlandet, haft enorm glädje av alla kommentarer på bloggen. Jag hoppas ni fortsätter med dem, de är jätteviktiga för mig. Vad underbart, Sandra, att du inte uppfattat ditt arv som en belastning utan kan njuta av äventyrslystnad och nyfikenhet precis som jag. 
   Några korta tack, utan att försöka överträffa oscars galans välinövade, sporadiska tack. Alla ni systrar, som trott och stöttat mig hela vägen, ni vet själv vem ni är, skall ha ett extra nämnande. Även om det verkar att jag tidvis rullat på - och framförallt - över, så hade jag kanske inte klarat komma så här långt utan ert stöd. Tack familjen, som har förstått varför jag behöver göra denna resa. Tack Lennart, som har spånsrat med en videokamera, som jag i skenet av ett värmeljus skall försöka lära mig att bemästra. Tack brorsan, som piggade upp mig i förrgår genom sin uppmuntran "Jaa, Päivi, man kan väl säga, att förstoppning inte kommer att bli ditt största problem". Och tack alla ni som bloggar, och bevisar att jag lever.