paivi

Denna fraga fick jag stalla mig idag nar hjartat kandes fullt av gladje och andra manniskors godhet. Jag tog bussen till Kigundi, en stad ca 2 timmars bilfard ifran, tillsammans med Sheila, som bott i Kenya stor del av sitt liv, men kom tillbaka till sitt ursprungsland efter folkmorden. Regeringen hade kallat sa manga rwandier som mojligt att komma hem, for storsta delen av larar-, jurist- och sjukhuskaren liksom en stor del av de andra lasta, var doda. Forsta gangen hade hon kommit precis efter handelserna eftersom hon hort att det var lugnt och nar hon kom till Kigali var det en helt folktom stad. Alla hade flytt eller dott. Det var liken overallt langs gatorna och det tog 3 ar att fa barnen overtalade att flytta till Rwanda. Hon talar bra engelska eftersom hon bott och jobbat i Kenya sa lange, dessutom franska, swahili och kinyarwanda. Hon ar en fantastisk kvinna, 36 ar, fyrabarnsmor som nu sitter i kommunfullmaktige och satsar pa parlamentet. Vi hade sa roligt under var fard, skrattade som tva flickor.
   Framme i Kigundi mottogs vi av tva soroptimister, som tog oss till sitt projekt, en skola med 446 barn, halften flickor, halften pojkar. Hela skolanlaggningen var byggd med soroptimistpengar. 2 barn kom emot oss med var sin blomsterbukett som dessa forskolebarn hogtidligt overrakte oss. Vi gick in i den ena klassen efter den andra och i alla steg barnen samtidigt upp och ropade "bonjour madame" "comment-allez vous?"; De flesta sjong en liten sang at oss och de var alla sa glada. Redan fran lagstadiet fick barnen lara sig franska och jag var tvungen att fraga om det skulle ga bra om jag fick nagra manaders undervisning ocksa. Lararen sag forskrackt ut, men barnen gillade tanken.
    Efter rundturen samlades alla 446 barnen pa skolgarden for att sjunga for oss. Kan nagon tanka sig hur det kanns! Nagra upptradde med en traditionell dans och sa borjade den nu redan sedvanliga "bonjour" rundan och jag tror jag tog 200 barn i handen. Jag visste inte mera vilka kanslor jag skulle osa ifran.
   Efterat blev vi bjudna pa mat hos den ena soroptimisten, Francoise, som hade en restaurang och vi fick varsin present, Sheila och jag innan det var dags att atervanda. Nu sitter jag vid datan och forsoker fa er att forsta varfor det kommer att bli sorgligt att lamna detta underbara land om tva dagar.