Genocide Museum idag
Hela formiddagen idag har jag avsatt pa museet over folkmorden. Caritas och hennes man tog mig dit. Aven om jag last ganska sa mycket om dessa fruktansvarda handelser som ledde till att runt 1 miljon manniskor, man; kvinnor och barn i alla aldrar, mordades pa 4 manader, var detta museum som ett slag i ansiktet. Den gav Rwandas forhistoria, kolonialtiden, handelserna innan folkmorden, ovriga varldens inblandning - och senare dess fullstandiga likgiltighet - sjalva handelserna och livet efterat. Det poangterades pa manga stallen vikten av att konfronteras med det som hant sa att manniskor kunde komma ihag sina alskade som var borta och for att de skulle kunna ta lardom av det som skett. Ett helt stort rum med svarta vaggar var fullt med fotografier ur familjealbum pa de som mordats, och pa tv-skarmar berattade overlevande hur de sett sina modrar, fruar, syskon, barn mordas. Kanslan var tung - det ma sagas.
Pa eftermiddagen akte vi till ett litet kvinnorprojekt vid namn Acricot. Fyra ankor hade slagit ihop sig och syr prydnadsformal, tavlor och dukar i sina hem, samlas tva ganger i veckan och saljer sina alster pa torget och genom vanner. De hade skrivit ett brev till soroptimisterna dar de ansokte om pengar till garn, trad, saxar och stickmaskin. Vi samlades i hemmet hos en av kvinnorna, hon var 48 ar och forsorjde ensam 11 barn, varav 5 var hennes egna. Nar jag kom in pa garden sprang de alla turvis fram till mig for att krama om mig, de lite storre bar pa de minsta. De flesta var mellan 2 och 8 ar. Ibland ar det valdigt svart att inte bara ge allt man har pa sig, men detta vore ingen losning for landet och en dalig lardom for barnen. Jag kopte lite grejer av dem istallet.
Pa kvallen jagade jag internet, utan att lyckas. Jag saknade er alla. Sandra, jag ar glad att du forstar vad som hander och att du tycker det vore mojligt, t.o.m intressant att gora nagot liknande.
Aterkommer forhoppningsvis imorgon.
Hej Päivi!
Det är intressant att läsa om dina upplevelser! Man uppskattar verkligen hur vi har det här hemma när man ser hur verkligheten ser ut för många andra. Jag kan tänka mej att det är svårt att smälta alla intryck du får. Skall bli spännande att få höra mer när du kommer. Här hemma säljer vi bilpakker som vanligt!! Kram Nina
Hej Päivi! Man ser fram emot varje skift att få läsa dina upplevelser. Tänk vad du kommer att ha med dig i hjärtat när du kommer hem!! Tänker på dig
som är så långt borta!! Njut av dina dagar!
Vi sitter på plats och håller ställningarna!
Kram Marie
förstår att hjärtat blöder för dom små och du får trösta dig med att det du gjör nu hjälper dom i längden Päivi. Det måste ha varit en stark upplevelse att vara där i museet. Glad för att du klarar dig så bra. Ser fram emot nästa inlägg!
häslningar från Wenche
Hej Päivi,
Mitt internet har inte fungerat på några dagar så jag blev så glad när jag kom in på din blogg idag. Så otroligt fascinerande att läsa om att du är med om och alla intressanta människor du träffar. Du är modig du! Vi har ju årsmöte imorgon och då blir det säkert prat om dig och din resa. Tänker på dig!
Kram Ulla
Önskar jag kunde vara med dig. Förstår att det känns fasansfullt och tungt emellanåt av all tragik - önskar jag kunde stötta mer. Lägg aldrig ifrån dig pennan Päivi, vi behöver dina noteringar för att bli påminda om yttervärlden och kanske kan du finna lite lugn genom skrivandet. Gläds åt alla fina människor du träffar och allt positivt du får uppleva. För oss här hemma känns det skönt att veta att Soroptimister ser till dig. Du är inte ensam!!! Vi är med dig allihop. Kramar Susanne
Nu vet jag inte vad jag lyckades göra - ett långt inlägg från mig bara försvann...hur typiskt är inte det? Förstår att Museet var en stark upplevelse! Släpp inte taget om pennan - vi behöver dina noteringar för att bli påminda om omvärlden och kanske kan du finna lite lugn genom skrivandet. Jag hoppas det. Önskar jag kunde vara där med dig men det får bli nästa resa. Njut av alla intressanta människor och gläds åt ett bländvitt leende. Vi finns här hemma för dig, det hoppas jag du känner. Längtar tills nästa inlägg från dig. //Susanne
Moi!
Olen lueskellut päivittäin sinun juttujasi. Hilkka Hannulan (lyseon ruotsin kielen lehtori) sietäisi olla ylpeä minusta; olen ymmärtänyt lukuisia sanoja. Hieno kokemus sinulla, toivottavasti pääset terveenä kotiin. Terveiset täältä, nyt jo aika kylmästä, Suomesta.
Veli
Hej Päivi!
Förstår att det är mycket att ta in av det nya landet. Både glädje och misär. Det är väldigt intressant att läsa din blogg och ser fram emot att få höra mer.
Oj, vilka upplevelser du kommer att ha med dig hem...
Kram// Mia
Hej Päivi!
Det där Kinyarwandaspråket låter väl intresant... Måste erkänna att vi aldrig har gjort något sådant men nu ser man ju att det finns behov och kanske möjligen en ny översättare? Svårt att förstå allt lidande så här på avstånd men att det måste blir högst påtagligt för dig som är på plats. Ser fram emot att ses och få höra dig att berätta om allt du ser och upplever. Kram Marita
Hej mamma!
Kom hem!!! Mummu ringer mig nu istället när du inte är hemma! Hon ringde och väkte mig här om dagen. Mest prata hon om dig och hur hon ville att veckan bara skulle gå och du skulle åka hem. Och hur hon kunde se alla barn springa efter dig. Jag han inte säga så mycket innan hon la på! Stog där med trötta ögon sen och förstod inte riktigt vad som hade hänt! Hi hi!
Men det verkar ju inte gå någon nöd på dig! Allvarligt, vilka upplevelser! Vilken prövning för dig.
Hoppas de resterande dagarna blir minst lika häftiga!
Kram Sandra