paivi

Flygresan gick sa otroligt bekvamt och enkelt och snabbt. Bryssel - Kigali gar nastan rakt soderut och tar endast 8 timmar, ett behagligt flyg, dock med kraftig turbulens ovanfor Sahara oknen. Istallet for att hetsa upp mig tog jag till mitt gamla "om det ar meningen att jag skall do ovanfor Sahara, sa kan jag inte gora sa mycket at saken". Miranda, kvinnan jag vande mig till pa Landvetter for att fraga om hon kunde ta av mitt bagage - men som hade annu mera an jag - blev mitt goda sallskap i vantan pa Bryssel flygfalt. Hon berattade om sitt liv i ett relativt sargat Kongo. Hon kom fran Goma, som ligger fast i Gisenyi, fastan en landsgrans gar mellan dessa stader. Vi hade plotsligt massor gemensamt att tala om. Min fortjustning kulminerade nar Miranda sade sig vara bekant med Stromstad eftersom hon och hennes man ofta akte till Norge. Med den baten som gick fran Stromstad; Den Color Line baten! Sa liten ar varlden!
   Nar vi sa stod i incheckskon och pratade vande sig en man framfor oss om och sade att vi fick ga fore honom och att han fortstod allt vi sagt eftersom han var norsk. Dar stod vi i Bryssel. 3 medborgare med varsitt nordiskt pass, svenskt, norskt, finskt. En jattemork, en kolsvart och en blek som ett lakan. Sa andras varlden och vi maste lara oss att andras med det.
  Kigali flygfalt var som forut: ingen trangsel pa landningsbanan. Endast tva sma fraktplan. Vi fick ga tvars genom landningsbanan. Kort och saklig passkontroll. Vaskorna kom hela fram. I vantsalen sag jag minst  tvahundra svarta ansikten och jag kunde omojligtvis se Schola. Hon dok upp sent om sider pa utsidan dar jag stod och vantade. I valkomstkommitteen stod aven Caritas och en - tills vidare - for mig okan kvinna. De villa endast vara dar och mota mig.
   Hem till Schola. Pratade i timmar, at soppa (nej, jag vet inte vilken soppa), drack lokalt ol blandat med citron Fanta (inte alls sa dumt). I sang fore midnatt