paivi

Nar jag forra (forsta) gangen besokte Kigali lamnade museet som var byggt pa plqtsen med den enorma massgraven med ca 250.000 kroppar, the Genocide Museum, ett sa starkt intryck att jag bestamt mig for att besoka detta stalle en gang till. Eftersom det var mulet idag bestamde jag mig for en promenad (till receptionistens stora forundran) dit upp. En dryg timmes promenad gav mig chans att se lite av de yttre delarna av stan, dar livet ar nog sa mycket fattigare och enklare an i centrum. Bland cementbutiker, bensinstationer som aldrig skulle klara vara sakerhetsforeskrifter, madrassforsaljare, aggforsaljare, gatubyggare, skolbarn och kottaffarer, som jag - med tanke pa mina eventuella kansliga lasare - inte ens forsoker beskriva blev jag vanligt behandlad av alla. Det funkar sa oerhort bra med  den dar "Murabeho" etc ramsan. Nagon enstaka forsoker sig pa en langre konversation, men jag kan ju saga "Sinzi ikinyarwanda". och sa ar det slut med den konversationen.
    Tanker inte ga in pa detta oandligt sorgliga musee, darom star i min forsta resebeskrivning. Dock endast detta, som berorde mig sa oerhort. Det finns ett rum i museet, dar det hanger fotografier och en personlig sak fran barn som dott tillsammans med en beskrivning av hur dessa barn dmordats. Mycket enkelt gjort och darfor sa otroligt kraftfullt. Samtidigt med mig fanns nagra skolklasser med tonaringar och en del av flickorna grat sa fruktansvart, trostlost desperat sa hela musset fylldes av sorgesang.  Men nog om detta. Rwandierna ser framat, och sa bor vi ocksa gora.
   Jag har atit middag pa restaurang med Schola idag. Hon ar, som manga ganger namnt forut, en fantastisk, skarp kvinna full av fanstyg. Pa restaurangen stoppades hon av en rwandisk kvinna som mycket vordnadsfullt tog henne i hand och pratade lange med henne. Smaskrattande berattade Schola senare at mig att det finns en kvinnlig minister i Rwanda, Patricie, som alla pastar liknar Schola. Sa det kommer ofta folk fram till henne och talar till henne som Madame Minister. Pa motsvarande satt pratar folk vanskapligt med ministern i tron att hon ar Schola. Till saken hor att kvinnorna kanner varann. De kom sa smaningom pa att ingen trodde dem nar de forsokte forsakra om att de inte var den pastadda personen utan bara forundrades over denna fornekelse. Sa Patricie och Schola har bestamt sig for att spela den roll som ges dem, Schola som ministern, ministern som Schola. Med jamna mellanrum ringer de varann for att fa de senaste nyheterna om barnen, jobbet, vardagen (bada tva ar ankor efter folkmorden, sa de slipper diskutera sina akta man i alla fall, pustar Schola), for att kunna beratta vidare dessa nyheter.
   Dessa rwandiska kvinnor, suckar jag med beundran - och ett leende pa lapparna.