paivi

                        

Tillbaka i Kigali efter en relativt varm bussresa fran Ruhengeri. Det ar nackdelen med att inte resa med turistbussar: ingen luftkonditionering. Men daremot kommer man undan med endast en tiondedel av priset och man lar under varje bussresa kanna nagon rwandier. Bussarna ar nastan alltid fulla, sa det satter sig alltid en (den modigaste?) bredvid mig och under nolltid ar diskussionen igang. Engelska, franska, kinyarwanda, hander, papper, penna. Ja, allt duger till en intressant kommunikation. Igar hade jag tva bautastora vaskor med mig, sa det fanns inget utrymme i det lilla bagageutrymmet. Dessa bussar ar nagot som blivit over i vast fran en tid nar folk inte reste med fullt sa mycket bagage.
   Men istallet for att bli frustrerad over den vita kvinnans enorma bagage kvantitet borjade alla planera hur dessa over size vaskor skulle klammas in nagonstans. Skratt och nya diskussioner och sa lite skratt, peka pa den vita kvinnan, nicka forstaende, prova pa nytt osv. osv. Naturligtvis hittades en losning, men denna gjorde det lite obakvamare for vissa resenarer, men det var ju absolut inget problem for nagon. Gav bara grogrund till en bra diskussion nar bussen val kom igang. Var kommer jag ifran? Finns det berg dar som i Rwanda? Vad talar man for sprak? Kan militaren ta makten? ( ja ni, forsok ge ett riktigt hallbart argument for varfor den inte kan det hos oss).
   Idag har jag efter en oforskamt lang nattsomn, kastat mig in i stan pa jakt efter en simbassang eftersom det ar valdigt varmt idag. Novotel, som jag anlitat innan, ligger pa andra sidan stan, Mille Collines ar under renovering, sa jag traskar ivag till Serena en bit bort. Jag ar extremt tacksam for mitt val fungerande lokalsinne, eftersom det inte finns just nagra gatunamn (endast pa stora genomfartsleden), ar kartlasning inte speciellt enkelt. Jag hittar fram, men simbassangen ar stangd p.g.a. renovering. Sa, detta maste vara tidpunkten for simbassangsrenoveringar i stan. Jag blev ombedd att prova Sky Hotel. Visst, tack, men var? Bast att ta taxi, sager den oerhort vanliga och lagmalda portieren. Sa fasiken heller, tanker jag, har ju tva ben. Hittade fram, men nej, ingen simbassang (inte ens under renovering).
   Sa, snopet traskar jag den langa vagen tillbaka. Men nu borjar jag praktisera min kinyarwanda. Folk blir bara sa oerhort glada nar jag halsar pa dem pa deras eget sprak. Och har halsas hela tiden pa gatan.
- Murebeho!
- Murabeho! Amakuru ki?
- Meza.
Och sa till en jordnots- och aggforsaljare.
Peka pa notterna
- Ni angahe?
- (nagot fullstandigt oforklarligt svar)
- Andika!
och sa skriver den unga mannen ner beloppet - som ar valdigt, valdigt litet.

Och till sist min favorit
- Turabishimiye (trevligt att traffas)