paivi

Idag, sondag, har jag haft ytterligare en underbar dag. Har akt upp till bergen med en soroptimist vid namn Angela, Winny, en ung flicka som jobbar pa den hostel jag bor i och hennes van, som jag anlitar som taxichauffor (vilket ar ungefar en tiondedel av priset for en turistutflykt med fyrhjulsdriven bil) och sett de tva stora sjoar som ligger nara gransen till Uganda. Vi gick bland byfolk och hade en stor, stor skara barn med oss. De gick hand i hand med oss alla. Vi satt i graset och jag ritade Europas och Afrikas karta pa baksidan av mina hotellbekraftelser, berattade vad landerna hette, ritade ut Rwanda och Sverige och Finland, Atlanten, vi sag pa medan barnen simmade. Detta har varit en dag som fyllt hjartat sa till den grad, att jag nu kan beratta om de rwandiska historierna. Alla har en att beratta, och alla ar de fruktansvart sorliga.
    Schola, som sjalv miste sin man folkmordets forsta dag, berattade om sin mamma som hittades dod efter folkmorden, men ingen visste hur hon dott for hela byn var rensad. Hon berattade om sin syster vars man och alla 7 barn mordades framfor hennes ogon. Hon bonade och bad att bli dodad ocksa, men forovarna sade att det inte behovdes, hon skulle anda do av sorg och galenskap.
   Felicia studerar sista aret juridik och onskar kunna fortsatta sina studier i Europa. Hon skriver pa sin uppsats om dodsstraff. Mordarna kom till hennes hus, men hon flyckades fly med hemhjalpen. Nar hon kom tillbaka var alla doda och huset delvis forstort. Hon var 10 ar gammal. Hon verkar fortfarande skammas for att hon ensam klarade av att overleva och sager gang pa gang att hon inte forstar varfor hon bara sprang utan att tanka pa de andra.
   Anastasie berattar om sina barn, som alla overlevt men fatt en tungsinthet efter all ondska de sett. Hennes aldsta dotter, nu 30 ar, kommer in i rummet och hon ar den forsta manniska jag traffat hittills som aldrig verkar le och som inte ser mig i ogonen. Hon var 15 ar nar allt hande och hon kan inte glomma. Anastasie forlorade 27 av sina slaktingar, inklusive mamma, pappa och syskon.
   Sista historien ar Angelas historia, som jag horde idag. Vi pratade om familjen och vara jobb och jag fragade hur manga barn hon hade. Hon lyfte upp sitt finger och sade 1 barn. Hon sag min hapnad och konstaterade med sadan sorg, att hon hade haft 5 barn, men fyra mordades. Det var sa sorgligt, sattet hon sade det. Vi hade tarar i ogonen bada tva. Nu tar hon hand om 5 foraldralosa barn.
   Detta ar ocksa Rwanda och dessa historier maste berattas.